De får mig från svart till färg

Handen som stänger av datorn för veckan skakar lite. Det har inte varit en bra dag. Det har inte varit en bra vecka. Inte alls. För mycket motvind. För lite energi. Gång på gång har jag känt mig obetydlig. Ibland har jag känt mig i vägen. Så när handen stänger av datorn där på fredageftermiddagen efter ännu en motgång fokuserar jag min kraft på att inte rasa ihop där jag står. På väg till hissen ler jag mot de jag möter och önskar en "Trevlig helg", men leendet dör så fort mitt ansikte är utom synhåll. Under hela dagen har varje kommentar och handling som för mig är motbjudande fastnat som hönsfjädrar i tjära. Som nålar i huden. Att mannen bredvid mig på lunchen äter tonfiskpizza, att kollegor skrattar och är cyniska över eken som fällts, att någon pratar gott om motordelen i tidningen, att jag inte fick någon löneutbetalning p.g.a. slarvhjärnor.
Jag kommer ut på gatan och omsluts av mörkret.

På tunnelbanan stör jag ihjäl mig på män med ryggsäckar utan omvärldskoll. På kvinnan vars gäspning skickar en unken pust mot mig. Lyssnar på högre musik. Jag blundar. Går av tunnelbanan för att handla. Jag har inget engagemang kvar och köper färdig grötkorv till middag. Springer för att hinna till nästa t-bana. Tänker att jag bryter ihop om jag inte hinner med den. Jag hinner med. Sätter mig med knäppgökar och byter plats.

Byter plats och hamnar rätt. Snett framför mig sitter en elvaårig kille som bryter sig igenom mitt mörka åskmoln när har av misstag sätter sin fot på min, tittar upp nervöst och säger "Oj". Jag förmår mig le. Ett sånt där lugnande leende ni vet. Jag ler mot honom men samtidigt mot mig själv. Lugnande ler jag. Sen blundar jag en stund, återsluts i mitt moln som numer är grått och inte åsksvart. Vid nästa station ser jag hur elvaåringen ser någon. En annan elvaårig kille i grön mössa som precis gick på. Min kille ställer sig upp och går mot mösskillen samtidigt som han sansat ropsäger "Oskar". "Oskar" tittar mot honom och skiner upp på ett så ärligt och äkta sätt att jag drar efter andan. Sen kramar han om sin kompis på ett så fint sätt att jag får tårar i ögonen. Kan inte hejda dem de bara stiger upp från ingenstans och ligger och balanserar på ögonfransarna. Allt är plötsligt så fint. Jag får en varm klump i magen istället för stenen som varit där tidigare.

När jag går av och ut genom spärrarna möts jag av fem elvaåringar till. De säljer hembakat till klasskassan. Jag går bara förbi samtidigt som jag bittertänker att "det var ju synd att jag är pank och myntbörsen har jag ju som vanligt inte med mig". Jag går hundra meter innan jag faktiskt hittar myntbörsen längst ned i väskan. Tre femmor och två kronor. Jag tänker att jag vill ge någonting tillbaka till alla fina elvaåringar i världen. Vänder om och går upp till deras fikabord. "Har ni några lussebullar?" frågar jag. Den lilla försäljarkillen tittar upp och säger lite besviket "Näe" men så skiner han upp och säger triumferande "Men vi har SAFFRANSMUFFINS!". I det ögonblicket seglar mitt deppmoln iväg och jag skrockar "Åhå saffransmuffins minsann, vad ska ni ha för dem då?" Han svarar försäljarvant "tjugo kronor, det är tjugo kronor för allting vi säljer" informerar han. "Åh nämen nej", säger jag besviket medan jag räknar mina mynt igen, "jag har ju bara sjutton kronor". Killen tittar snabbt på sin mamma och på mig igen och säger sen direkt "det är okej, du kan få rabatt!". Jag blir genuint glad och vill nästan krama om honom och hela högen av elvaåringar. "Vilken fest" ropar jag och får en påse med muffins. Alla skrattar och är glada.

Gud så fint det är att glädje smittar av sig mer än ledsamhet.