Det finns en del egenskaper hos människor som jag verkligen blir triggad av. Det är när folk blir bedrövade/soffengagerade/lagom-arga över skeenden i världen när de ser en dokumentärfilm, ett nyhetsinslag eller läser något i tidningen. Usch och fy!, vedervärdigt!, trist! och typiskt det här samhället! Må det vara svältkatastrofer, ungdomsmisshandel, miljöbrott eller att Ingvar Kamprads möbler framställs av barnarbetare. Soffegagemanget är vida spritt och infiltrerar säkerligen alla svenska hem större delen av året. Och det är inget fel i det. Om man faktiskt vaknar och försöker förändra problemet.
Ett typexempel från sommaren var när ett par släktingar (vi kan kalla dem Bill och Bull) tittade på den finstämda dokumentären "bondens tid på jorden". Där får man följa en man som brukar sin jord och skog med häst och vagn, slår sina slåtterängar och ystar sin egen ost. Lever nära och i harmoni med naturen. Man får höra honom berätta om artrikedomen på sina marker, om tystnaden, relationen till sina djur, om eu-regler och bidrag och att han oroade sig över om och i så fall vem som skulle ta vid där hans arbete slutade.
De vackra bilderna och den fina historien får exakt den reaktionen som den strävar efter. Man blir tankfull, sorgsen och engagerad över att fler borde leva som honom. Bill och Bull börjar prata om vilken insats mannen gör, att det storskaliga industriella jordbruket är bedrövligt, EU är styltigt och så vidare. Men det här med att bli tankfull, sorgsen och engagerad utan att se hur ens egna vardagliga val kan påverka mannen i filmens öde, det ger mig en fadd smak i munnen.
Bill och Bull verkar inte se sambandet med bonden och de val de själva gör på Willys varje vecka. Konventionell mjölk och youghurt, ägg från frigående höns inomhus, dansk fläskfilé, billiga havregryn och potatis och alla andra prispressade produkter rätt ner i korgen bara. De kan för allt i världen inte se att deras willyskorg stödjer och hejar på det storskaliga industriella jordbruket. De kan inte se att de själva aktivt bidrar till att mandelblommen dör ut. Att sparvarna i odlingslandskapet minskar kraftigt. De kan inte sätta upp en spegel framför ögonen och se sig själva som bovarna i dramat. Jag skulle vilja veta hur de själva ser på problemet om man bryter ned det. Vem ska se till att bonden får fortsätta bruka sin jord på ett småskaligt ekologiskt sätt? Vem ska se till att mandelblommen och sparvarna återkommer varje år? Vilka anser de är skyldiga att agera?
Direkt efter dokumentären tog nyheterna vid och rapporterade om problemen med skärgårdsnära sommarstugor och dess enskilda avlopp som skapar stora problem för miljö- och hälsoskyddskontoret. Detta nyhetsinslag var som strössel på glassen i mitt redan triggade stadium av irritation och fördömmande. Bill och Bull fortsatte på inslagen bana att skaka på huvudet och fnysa åt sommarstugeägarna som gjorde skärgården övergödd och som spred bakterier och medicinrester i mark och vatten. Jag satt själv osade och bet mig i läppen och mumlade något om att Bill och Bull själva tömt sin dasstunna i ett grävt hål i marken förra året och att Bull bara några timmar tidigare hällt ut penselburken med lacknafta i gräsmattan. Jajjamänsan. Dubbelmoralkakor till kaffet!
Att inte se in egen del i saker som sker, det är något av det värsta miljöbrotten som finns. Det är dessutom så vida spritt att alla kan skjuta ifrån sig och skylla på någon annan. Men världen blir inte vackrare av det.
Det hjälper tyvärr inte alls att sitta och sucka och oja sig i soffan. Det är ingen makthavare som hör dig. Det är ingen som bryr sig. Det är ingenting som förändras av att dina samvetskval väller ut över kvällsfikat. Det gäller faktiskt fortfarande att göra aktiva medvetna val. Varje dag. Inget direkt nytt och revolutionerande, men fortfarande det största du kan göra för att förändra världen.
Jag vill bara säga: Du är grym, jag gillar din blogg och följer den dagligen, och med det skicka pepp så att du nästa gång Bill och Bull beter sig, med myndig stämma säger ifrån istället för att bita i läppen! :)
SvaraRaderaTack Gustav! Jag ska sluta bita mig i läppen. Bill och Bull kommer att få en tuff höst.. ;)
SvaraRaderaRelevant och mycket viktigt ämne! Jag håller helt med att förändringen verkligen börjar med sig själv och att vikten till självreflektion därför är avgörande. Däremot känns det lite opepp när inlägget bygger på ett exempel när några gör detta dåligt istället för att peppa kring när detta funkar allra bäst. Lite för mycket moralkakor alltså. Men bra tanke och viktig fråga som sagt!
SvaraRaderaJag förstår din opepp. Jag känner samma opepp inför just det problemet som jag tar upp i inlägget. Att det ibland inte funkar att tjata, ligga på, förklara och uppmuntra. Jag har provat allt och vissa biter det inte på. Bill och Bull är sådana personer. De kan resonera och tom. förstå problemet, men kommer trots det aldrig till förändringssteget. Inlägget handlar om den frustrationen jag känner när jag märker att människor runt omkring mig vet om ett visst problem men ändå inte gör någonting åt det trots att de borde förstå hur de kan bidra. Jag tycker att inlägget peppar till vad som faktiskt fungerar. Den gamla hederliga konsumentmakten! Tyvärr är det alltid en balansgång i moralkaketräsket för den som snackar om miljöfrågor. Svårt att inte bli bortviftad som moralist och predikant för att man pratar om miljösjälvklarheter. Men faktum kvarstår; Ekokonsumtionen är fortfarande låg. Trots att de flesta känner till problematiken. Hur kommer vi runt det utan att fingarna trycks in i öronen som verkligen borde lyssna?
SvaraRaderaFörstår verkligen din frustration och som du säger, ibland kanske vi bara måste visa den opepp vi känner kring de som inte bryr sig. För att orka kämpa och för behovet av att sätta ner foten!
SvaraRaderaProblematiken kring gränsen för pepp och moralkaka känner jag igen när jag kämpat för olika jämlikhetsfrågor och i och med ditt svar inser jag nog att du någonstans fångade även mig lite. Att även jag kan bli en bättre miljökämpe och att även jag kan soffengagera mig.
Fortsätt ditt engagemang!
Åh, det som är så lätt att bara förändra lite grann i sin lilla vardag. Som att köpa ekologisk mat. Att säga att vi köper bara ekologiska produkter om det finns och lämnar det oekoogiska på hyllan. Är det dyrare, tänk över lite vad som egentligen köps. Behöver vi allt vi köper? Vi kanske kan dra ner på någonting annat för att lösgöra pengar till ekologisk mat. Det mår vi ju dessutom bättre av.
SvaraRaderaMen, det är inte alltid så lätt att övertyga de som inte tänker så. Som min pappa tex, han undrade vad det var för skillnad på ekologiskt smör och oekologiskt förutom att det ena var 10 kr dyrare per kilo. När han fick klart för sig vad skillnaden var sa han: "Jaha, så det är ingen skillnad" och tog det oekologiska. Frustration!