onsdag 26 februari 2014

SD satsar statens pengar på resursslöseri





Att beställa maxantalet valsedlar, ca 22 miljoner (!), till EU-parlamentsvalet är ju ett sätt att praktiskt förevisa och understryka hur ens parti ser på resursslöseri, naturtillgångar och allmänna miljöfrågor. DN skriver följande:


"Inför valet till EU-parlamentet den 25 maj har Sverigedemokraterna beställt 21,7 miljoner valsedlar - nästan fem gånger fler än Moderaterna - och fler än något annat parti.

– Vi har beställt maxbeloppet inom den fria kvoten. Det har delvis att göra med att vi ska skicka ut två valsedlar till samtliga hushåll i landet. Då går det åt 4,8 miljoner – gånger två. Där går det alltså åt över 9 miljoner valsedlar till ett sådant utskick.

Vad ska ni göra med de resterande 12 miljoner valsedlarna?
– Vi tog maxkvoten, just eftersom vi har möjligheten att göra det. Det är för att vara på den säkra sidan.

Ur miljöaspekt blir det ju väldigt många valsedlar som aldrig används. Hur ser du på det?
– Vi tycker egentligen att det är idioti med så många valsedlar. Vi har lagt förslag att man borde ha en gemensam valsedel med alla partierna på, säger Martin Kinnunen.


Idioti är det ju allt. Men att föregå med gott exempel är inget för SD. Den argumentsbefriade Varför?/Därför!-kommunikationen känns rätt ofräsch för politiker 2014. "Vi gör X just för att vi har möjlighet att göra det" brukar ju sällan vara en bra inställning för att lösa några miljöproblem. För det finns mycket vi i Sverige har möjlighet att göra, men inte vill eller bör syssla med för att skona dagens och framförallt morgondagens generationer från en massa onödigt skit.

Tanken på att istället satsa på ett attraktivt partiprogram med slipade parlamentariker verkar inte ha slagit Jimpa och hans crew. För min del kan inte två papperslappar i brevinkastet ersätta engagerade politiker som tror på förändring och som visar det genom att vara pålästa och argumentera för dessa frågor varje dag. Därför sätter jag upp en "Nej tack till SD-post-banner" på min brevlåda.




söndag 23 februari 2014

Engagemanget som skrämmer mer än det inspirerar



Jag ska alldeles snart sluta på mitt jobb. Och i och med det fick jag höra att det nog var bra och mer passande för verksamheten att min ersättare ”inte är lika grön som du är”. Dvs vi har typ samma bakgrund men jag är mer ”extrem” vad gäller livsstil än hen. Personen menade att verksamheten nog kan ta till sig miljöfrågan bättre om någon mindre grön arbetar med den.

Det här fick mig att fundera. För det känns symptomatiskt både för verksamheten med också i stort. Är det så att personer som är väldigt engagerade i en fråga snarare skrämmer bort än inspirerar?

För samma sak tycks gälla andra typer av frågor där extremism tros finnas. Som feminism t.ex. Där medelsvensson verkar ha svårt att ta till sig ett feministiskt budskap från säg Gudrun Schyman eller Kakan Hermansson, men tenderar att lystra mer om samma ord om jämställdhet sägs av Gustav Skarsgård. Gustav som verkar vara normal, som vem som helst annars, och som inte använder ord som patriarkala strukturer sådär dagligdags. Därför är Belinda Olssons omdiskuterade ”min Kamp”-program väldigt intressant. Jag och många feministvänner tyckte att det fanns så mycket dåligt att säga om det programmet, men när jag diskuterade innehållet med några arbetskamrater så insåg jag att de inte alls uppfattat det på samma sätt. De hade sett ett feministiskt budskap där jag bara sett ett fördjupande och icke-problematiserande av rådande fördomar kring feminism. Kanske för att de som inte är lika insyltad i feministträsket som jag är, kunde ta till sig programmets frågeställningar för att de kände igen sig i dem.

För kanske är det lättare att hålla med Persbrandt om att det är jävligt idiotiskt att äta så mycket kött om vi svenskar gör, än att hålla med en kollega som är vegan i samma fråga? Varför stänger vi av öronen om någon verkligen tror på något. Varför placeras dessa människor i facket ”hysterisk” och ”för mycket”. För hur många gånger har jag inte fått ängsliga frågor om vad jag egentligen äter. Och när jag säger att jag äter mjölk och ägg, ser jag att personen lättat andas ut. Som att ”Ja, okej du är inte såå extrem ändå”.

Det jag funderar på är om jag skulle göra en större miljöinsats om jag åt lite kött och lite fisk och kanske till och med köpte en liten bil som jag körde omkring med ibland. Att jag skulle vara medveten men samtidigt ”bara människa” (som många tydligen tror att jag inte är). Och att jag på så sätt skulle verka mer avslappnad och icke-up tight. Skulle jag kunna locka fler att faktiskt lyssna och ta till sig av mina miljöbudskap? Skulle jag få fler att reflektera över sin egen konsumtion och få dem att börja köpa kravbananer eller ekoägg? Hur många människor avfärdar mig som någon jobbig miljömupp som man inte orkar lyssna på?

Faktum är att jag träffat på väldigt få högt uppsatta miljö- och hållbarhetschefer som samtidigt är vegetarianer och bara köper second hand. Varför är det så? Beror det på vilken generation man tillhör, att man tror mer på kollektivet än individens möjlighet till förändring eller beror det på att det är lättare att klättra till de höga miljöpositionerna om man är en lagom krävande miljöförkämpe.

Det känns ju rätt tråkigt om man måste förklä det man brinner för i ett svennebananskal. Det känns lite typiskt lilla landet lagom. Man ska inte sticka ut för mycket. Vi ska vara lagom engagerade. Ha lagom mycket klimatångest. Bry sig lite lagom om ens barn får i sig hormonstörande reproduktionstoxiska ämnen, bry oss om Afrikas gruvarbetare men ändå välja mobiltelefon utifrån senaste funktionerna snarare än miljöpåverkan.

Vi letar förebilder överallt, men det är bara de inom räckhåll som kan förändra vårt handlande och som inspirerar oss så pass mycket att vi väljer att förändra någonting i vårt sätt att leva. Är en person för långt ifrån oss själva så har vi svårt att se hur vi själva ska nå så ”långt”. Och vi kanske rent av inte har viljan. Men om vi börjar ta små kliv på engagemang-trappan så kanske vissa av oss tillslut närmar sig och kan sporras av personen med det ”extrema” engagemanget. Huvudsaken är väl att det finns en plats och en roll för alla att spela oavsett hur grön eller feministisk du är. Vi behöver både Belinda och Gudrun. Både dig och mig. För så länge man inte fördömer och ser ned på andra människors val så tror och hoppas jag att engagemanget tillslut smittar av sig mer än det skrämmer.


 







tisdag 11 februari 2014

Medietips för öra, öga, hjärta och hjärna






Jag har ramlat över ett par saker som jag tycker är värda att sprida pga vettiga saker som skrivs eller sägs.

- Först ut är Ola Salos vinterprat. Så himla fint program! Förutom band-artisteriets slutfas berättar Ola om HBTQ-frågor, varför han valde att sluta äta fisk efter år av stockholmsvegetarianism, om promession, hur han ser på barnuppfostran och genuspedagogik mm. Programmet är fyllt med personliga utstick ur hans liv som får fördjupa det han säger och tycker, precis som de allra bästa sommar- och vinterpraten är. Han är uppenbarligen en väldigt fin och tänkande person.

- Good news magazine En tidning med enbart goda nyheter. För en engagerad och hyfsat medveten person som en själv kan det vara svårt att värja sig från de vanliga nyheternas inslag som sköljer över en varje dag, jag blir orolig och förbannad minst tre gånger om dagen över saker som barkar åt helvete inom olika områden. Därför gillar jag verkligen Good news magazines koncept. Jag har gillat dem på facebook och får nu goda nyheter (många med miljötema) direkt i mitt flöde! Väldigt befriande och energigivande. Samtidigt undrar man varför så himla få av dessa goda nyheter når de vanliga nyhetsinslagen? Skulle inte media ingjuta mer hopp i oss medborgare om att förändring faktiskt är möjlig, få oss att aktivera oss genom goda exempel från andra länder? Jag hoppas det. Och jag hoppas att GN-Magazine får sprida sina positiva budskap i större kontexter än nu.  






måndag 10 februari 2014

Jag var bara tvungen...






Blev inspirerad av flickan med sötpotatisexprimentet jag tipsade om tidigare. Så när jag siktade en ekologisk sötpotatis på affärn(trodde inte det fanns!), så kändes det självklart att köpa en för att se om även jag kunde få den att gro, och få fram några fina rankor som kanske kan blomma framåt sommaren. Det vore nåt det! Vi får se hur det går. Potatisen har på bara några dagar, skjutit ett rotskott! Jag lovar att rapportera fortsättningen.



söndag 9 februari 2014

Regndagsbestyr





Idag har det ju vara ett överjordiskt trist väder. Lite befriande ändå. Kanske för att dåligt väder öppnar upp för att skrota runt i raggsockor och mjukbyxor hela dagen och hugga tag i sånt man inte hunnit med i veckan. Som att städa, ordna om i den stökiga bokhyllan och kanske framförallt att koka årets citrusmarmelad. Jag utgick ifrån mitt eget favoritrecept men bytte blodapelsinen mot en extra citron.

Att sitta och skära citron- och apelsinskal tunt tunt, samtidigt som en sprakande LP spelar upp hits med Otis Redding och Aretha Franklin, medan regnet slår mot rutan och hjärnan bearbetar veckan, är i alla fall för mig en av veckans toppstunder.

Att därefter få besök av en vän som levererar hemgjorda semlor till kaffet är heller inte helt fel.




tisdag 4 februari 2014

No more livet på en räkmacka




Idag har WWF uppdaterat sin fiskeguide och meddelar att det numer inte går att äta svenska nordhavsräkor (Skagerack och Kattegatt) med gott samvete. Ett hårt slag för alla Toast Skagen-fantaster där ute. Men så klart ett ännu hårdare slag för ekosystemen i våra hav och inte minst för räkan själv.

Tyvärr är inte den svenska nordhavsräkan ensam på den röda listan över fiskar som överfiskats på randen till utrotning. Även stenbitsrom ska undvikas eftersom Stenbiten är en långsamväxande art som vi fiskar för hårt pga rommen. Skippa alltså bägge lyxförrätts-stammisarna på restaurangmenyn.

Ny på fisklistan är bläckfisk, både åttaarmad och tioarmad, vilka bägge får gult ljus dvs ska undvikas och kanske bara ätas som lyxmat.

Fortsatt dåligt är det att konsumera tonfisk, ål, sik, svärdfisk, jätteräkor, vild och odlad lax (förutom miljömärkt) osv osv osv. Det är faktiskt rätt otäckt att bläddra i fiskeguiden och inse att nästan alla fiskarter är rödlistade på något sätt. Gå in och kolla vilka fiskar du kan och inte kan äta med gott samvete. Läs gärna den lägre guiden så du får koll på bakgrunden till märkningen, så att arten får mer djup och inte bara blir ett namn med en färg på en lista.

Dock är det fortfarande rätt enkelt att välja bra fiskad fisk genom att alltid välja MSC/ASC eller KRAVmärkt fisk. Några fiskar som fiskas på ett hållbart sätt är:

- Linfångad makrill
- Sill
- Handplockade pilgrimsmusslor
- Aborre och gös från Hjälmaren och Vättern
- Odlade blåmusslor
- Torsk från östra Östersjön
- Burfångad havskräfta
- Svensk burfångad krabba
- Norsk kungskrabba
- Garnfångad sej från Island

Det som är gemensamt för dessa är att det som är okej att äta från havet är där fisken fångats med småskaliga och skonsamma fiskemetoder. Bottentrålning är riktigt uselt för såväl ekosystemen och för klimatet (metangasutsläpp från bottnarna + bränsleåtgång från båtarna).

Men förutom att välja miljömärkt fisk i fiskdisken så kan vi konsumenter inte göra annat än att framtvinga förändring i den svenska fiskepolitiken genom att kräva bättring från våra politiker. Och om dem inte lyssnar får vi överväga att rösta dit de som gör det. Som Isabella Lövin skriver på Miljöpartiets EU-parlamentssida:

– Rödlistningen hade kunnat undvikas om den svenska regeringen hade agerat i tid och infört strängare fiskekontroller. Att några fiskare dumpar små räkor till havs har varit känt länge – och det gör de för att den stora räkan ger upp till tio gånger så mycket pengar. Det är upprörande att regeringen under lång lång tid har valt att blunda för larmen från miljöorganisationer, danska fiskare och vetenskapsrådet ICES, säger Isabella Lövin, EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna.
– Att också stenbitsrom får rött ljus är ett resultat av att det inte finns någon förvaltning av sjurygg (arten som stenbitsrom kommer från) trots att den är utsatt för akut överfiske. Jag tycker det är fel att ha ett riktat fiske på sjuryggen, eftersom man bara använder rommen. Jag uppmanar alla matlagare att istället använda ishavsrom som kommer från lodda, en fisk som det finns gott om, säger Isabella Lövin.
– Hållbar fiskepolitik kan inte bara vara läpparnas bekännelse – man måste också sätta in konkreta åtgärder, som fiskerikontroll. Inom ramen för den nya fiskepolitiken måste Sverige och EU:s andra länder se till att satsa på att skaffa mer kunskap om fiskbestånd och inrätta förvaltningsplaner för sjurygg och andra arter, säger Isabella Lövin.

Vårt röstkort i september är vår största möjlighet att skapa den förändring vi längtar efter. Ett annat sätt är att ge tid och/eller pengar till organisationer som bryr sig. Det skadar inte heller att fråga på restauranger och visa att du bryr dig om vad du stoppar i munnen.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...