onsdag 30 oktober 2013

Vad som händer om man alltid cyklar på cykelbanan






Hey har ni sett det här filmklippet? Jag tycker den är genialisk! För att den på ett kul sätt påvisar det sjuka i att få böter för att man inte cyklar på cykelbanan (speciellt när det inte är emot lagen) och hur svårt det är att alltid alltid cykla i cykelfilen. Hög igenkänning utlovas till alla som någongång försökt ta en cykeltur inne i stan.

Kanske borde trafikförvaltningen i Stockholm och andra städer se den här som en infofilm inför stundande snökaos. Isåfall kommer kanske inte cykelbanan att fungera som snöupplag den här vintern. Och när vi ändå är igång. Vore det inte toppen om man t.ex. bad alla renoveringsfirmor att flytta de stora orangea "bigbag"-påsarna med betong och gipsrester från cykelbanorna i stan?






torsdag 24 oktober 2013

Vad skulle de där och göra? - Bokrecension av 438 dagar






Jag försökte följa deras öde på löpsedlar, i artiklar, nyhetsinslag och tillslut presskonferensen de höll när de kom hem. Jag lyssnade på den direkt i mobilen och blev så berörd att jag satt med tårar i ögonen på pendeltåget hela vägen hem från jobbet. Och slutligen så bänkade jag min även vid deras sommarprat. Men jag har inte kunnat få nog. Utan har hela tiden haft frågor kvar som inte fått några svar. Jag var liksom tvungen (och peppad på) att läsa boken när den kom ut.

Jag har just läst klart Martin Schibbye och Johan Perssons bok "438 dagar" och är omskakad, frustrerad och ögonöppnad. Jag har den senaste tiden levt i en parallellvärld av röd ökensand, törst och vassa buskar. Jag har känt och levt mig in i vanmakt och vänskap, smutsiga fängelseceller och psykologisk terror och det flämtande hoppet om rättvisa och rättskipning. Men det som fastnade mest var just insikten av storpolitikens delikata och (nästan) osynliga vägar, från makthavarens skrivbord och företagens plånbok till oljefältens flyktingar. Det är en fantastisk välskriven berättelse, lättläst och spännande (trots att man vet hur det slutar). I boken blandas journalistiskt välavvägda ord med privata brev, och målande fängelsebeskrivningar med rå galghumor.

Boken tar verkligen med läsaren på en resa. Jag får t.ex. svar på djupet om vad ursprungsreportaget handlade om. Och jag förstår plötsligt att Ogadenkonflikten i grunden handlar om markförvaltning och naturresurshushållning, eller snarare bristen på det. Jag förstår också att utländska (bl.a. svenska) exploatörer spelar en viktig roll i att civilbefolkningen blir fördrivna från sin mark och sina hem och dessutom utsätts för omänskliga övergrepp och utstuderat våld. Och jag blir ledsen över faktumet att det är så otroligt tyst om detta. Allt mänskligt lidande sker helt undangömt för att våld och hot och fängelsestraff fungerar effektivt som munkavlar. Jag ser plötsligt att detta kan hända överallt i världen när eftertraktade naturresurser börjar ta slut. Är det inte olja i Ogaden så är det rent vatten i Asien eller mineralutvinning i Europa.

I somras sa en släkting till mig att hen inte förstod varför de två journalisterna gjorde det där farliga reportaget. "Ja, jag fattar att det säkert var något viktigt att skriva om, men det var ändå dumdristigt att tro att det skulle gå vägen. De får ju lite skylla sig själva" typ. Och "Det kan ju, oavsett nyhetsvärdet, inte ha varit värt att sitta fängslade i mer än ett år? De borde tänka på sina anhöriga". Jag blev både rädd och nedslagen över det resonemanget. Det är ju inte nyhetsvärdet som avgör om det är värt att sitta fängslade utan snarare människovärdet och drivet att som journalist lyfta fram de svagas röster. Det är ju dessa modiga människor – med tillräckligt starkt rättspatos för att vara obekväma och utsätta sig själva för risker för att påvisa orättvisor och övergrepp – som är livsviktiga för att världen ska fungera någorlunda demokratiskt. Jag blir så ledsen över struts-atityden att "så länge det är lugnt och skönt i mitt eget liv så är det nog lugnt och skönt överallt på jorden". Att ett land fängslar både inhemska och utländska journalister på falska grunder, visar på att makten inte tolererar oliktänkande och uppenbarligen kan gå hur långt som helst för att döda yttrandefriheten. Samtidigt har diskussionen om Etiopien nära på tystnat här hemma så fort Martin och Johan blev fria.

Jag känner såhär, att om vi på något sätt brydde oss om att "Etiopiensvenskarna" skulle släppas fria så är det också vår förbannade skyldighet att läsa boken och förstå vad tusan de försökte uppmärksamma oss på. Och vad de riskerade allt för att förmedla. För vi kan inte bara bry oss om att två svenska medborgare till varje pris skulle hem till tryggheten. Vi måste också visa samma medmänskligt engagemang för de människor som lever kvar i den dagliga utsattheten och det under total frånvaro av insyn. Vi har genom boken, möjlighet att lära oss mer om hur utländska investeringar påverkar civilbefolkningen i Etiopien, och sedan fråga oss själva om det verkligen är okej att svenska företag som Lundin petroleum och H&M investerar i länder som Etiopien. Kan svenska företag å ena sidan jobba med uppförandekoder, å andra sidan etablera sig i en diktatur och bidra till att pynta för militärens övergrepp på våra mänskliga rättigheter? Kanske är det dags att se över var ens pensionspengar placeras?



Och om du verkligen verkligen inte orkar läsa boken bör du i alla fall se dokumentären "Diktaturens fångar" som visades på SVT för någon vecka sedan. Efter att du sett den kommer du, hur som helst, att vilja läsa boken.






fredag 18 oktober 2013

Plast i fågel, fisk och mittimellan.







I dagarna har Naturskyddsföreningen dragit igång en ny kampanj mot mikroplast (och makroplast) i världshaven. Toppen tycker jag. Det får oss att belysa vad alla våra prylar och produkter innehåller. Som att raklödder och tandkrämer innehåller små plastkorn som kan stimulera vår hud och putsa vår emalj. Sen sköljer vi ned det i avloppet. Dock fastnar inte plastpartiklarna i vattenreningen utan följer med ut i våra hav där det ansamlas med strömmarna och gör en världsomsegling över haven. Valar och andra djur misstar ansamlingen av flytande mikroplaster för krillstim och kan svälja plastmassan i ett svep, men förblir såklart hungriga och dessutom med onedbrytbara plastkorn i magen. Väldigt otrevligt.

Filmen ovan visar effekten av makroplaster (kapsyler, tändare etc) i haven och hur det påverkar fågelkolonier på en öde ö 320 mil från någon civilisation. Det är plågsamt att se, samtidigt som det är vår förbannade plikt att inte vända bort blicken från det som vårt beteende leder till.

Vi måste jobba aktivt med vår nedärvda uppfattning om att det som slängs i haven försvinner. "Plums borta"-beteendet funkar inte länge. Det är tydligt efter man har sett filmen. Det jag gillar med Naturskyddsföreningens kampanj är att de radar upp vad man själv kan göra för att hjälpa de vattenlevande organismerna att slippa äta plast. Kolla in deras tips här. Och det är ju inte så svårt faktiskt.  









tisdag 15 oktober 2013

Våtservetternas smutsiga kemikalieinnehåll




Våtservetter verkar vara lite kluriga produkter. De kan ju vara praktiskt att använda i situationer där vatten och tvål är svårt att hitta. I bilen t.ex. eller på utflykt. I var och varannan barnvagn ligger det förmodligen ett våtservettspaket för akuta blöjbyten in the middle of nowwhere.

Men vi bör fundera på om och i så fall hur vi använder oss av dem eftersom de även har visat sig kunna innehålla en hel del kemikalier som är allergena eller på annat sätt hälsofarliga. Man kan ju fundera på varför det finns en kemisk produkt för användningsområdet "rengöra en barnrumpa" som lika effektivt tvättar bort smuts och olja i en verkstad. Jag menar, ibland behöver man inte skjuta högst för att nå sitt mål.

Redan 2007 kom tidningen Vi föräldrars testrapport av kemikalieinnehållet i våtservetter (19 produkter som säljs i Sverige). I rapporten kan man läsa att det vid tidigare undersökning 2005 fanns riktigt otäcka = hälsofarliga, och numer förbjudna, kemiska ämnen i våtservetterna. Dessa verkar idag vara utfasade och ersatta av andra mindre ruskiga ämnen. Dock kvarstår faktum att våtservetter fortfarande innehåller kemiska ämnen som har påvisad eller misstänks innebära en hälsorisk. Hälsorisken är störst för små barn vars hud är känsligare än en vuxens. Däremot är det inte så bra för någon att få i sig ämnena via munnen. Så att tvätta barnhänderna och munnen med någonting annat än våtservetter är ett bra tips. Att göra som en vän till mig, och på en picknick stolt tvätta medköpta vindruvor med våtservetter är också en tveksam lösning för att slippa få i sig kemikalier. Det blir ju tyvärr bara att man byter en kemikalietyp mot en annan.

Lösning på problemet är i första hand att försöka byta våtservetterna mot torrservetter i papp (eller ännu hellre bomullstrasor) och alltid ha med sig en flaska vatten att väta den med (plus ev tvål). Funkar kanske bäst i barnvagnsfacket där föräldrarna ändå alltid har utrymme för att lagra allehanda användbara prylar. I andra hand finns det flera miljömärkta och parfymfria våtservetter som är ett bättre val (se testundersökningen). Dessa bör dock ses som en räddare i nöden och inte som ett dagligt hjälpmedel enligt kemikalieinspektionens barnbroschyr. I vissa situationer kan det ändå vara smidigast med färdigfuktförpackade servetter som håller en evighet, typ för sommarens glasskladdskatastrof i bilen kanske.

Framförallt bör man nog fundera på alla de tillfällen som man faktiskt har tillgång till kranvatten och tvål och enbart av, ska vi kalla det, lathetsskäl väljer att dra fram en färdigfuktad kemikalieimpregnerad pappfibertrasa trots allt. Det kanske känns lite onödigt när man känner till riskerna?


Dock ska tilläggas att Vi föräldrars undersökning enbart tittat på våtservetter som riktar sig mot barn och baby. Man ska även vara medveten om det finns andra våtservettprodukter som har en vuxen målgrupp och som inte, mig veterligen, har utretts för vilka kemiska ämnen som ingår i dem. Troligtvis har de inte samma tryck på sig att vara fria från bl.a. allergiframkallande ämnen som barnprodukterna har. Alltså ännu en anledning att fundera ett varv till innan man köper dem, för att undvika att utsätta sig för hälsovådliga ämnen i onödan.




torsdag 10 oktober 2013

Höstligt tröstligt



 
 

 



Ni vet när man inser att vi går mot kallare tider. Att det plötsligt är mörkt utanför fönstret när du går upp sådär svintidigt varje måndagtisdagonsdagtorsdagfredag. Ni vet den där klara luften. Det kalla som möter dig när du går ut genom ytterdörrar. När man letar fram tjocksockar och börjar med dubbla strumpor i skorna. När man cyklar och inser att vantar hade varit skönt. När du lyfter blicken och ser upp under ett träd som brinner av glödande klorofylldöd färg. När det är dimma vissa mornar och frost andra. När det plötsligt blir varmare igen och du sörjer att du inte får använda din fina varma lammullshalsduk. När du skördar det sista ur jorden. Eller suktar efter att palla alla äpplen i villaträdgårdarna som ingen verkar bry sig om. När det är helt okej att läsa böcker på kvällarna istället för att pusha sig i löpspåret. När det börjar lukta nedbrytningsprocess på promenaden. När man lagar soppor till fördel för sallader och fredagkvällmyser av att koka lingonsylt. Ni vet när man inser att vi går mot kallare tider. Det är det bästa jag vet.



söndag 6 oktober 2013

Wild wonders of Europe




För er som befinner er i huvudstaden den närmsta veckan: Jag vill bara tipsa om den fantastiska fotoutställningen Wild Wonders och Europe, som finns att beskåda på Raul Wallenbergs torg vid Nybroplan. Det är utställningens sista vecka nu (den har pågått sedan 25 juni), så därför är det hög tid att ta en sväng förbi där nu med detsamma om man inte redan haft turen att se den.

Utställningen består av 100 stora foton av vårt gemensamma naturarv i Europa. Storslagna vyer, närgångna porträtt och oväntade ögonblick är förevigade. Man blir både stolt och varm i bröstet när man ser vad som finns runt knuten. Ja för ibland blir man hemmablind och man får bilden av att all fantastisk natur finns långt borta på Borneo och Madagaskar och sådana ställen. Men det slår en gång på gång när man flanerar runt bland fotona, att man inte har koll på all den biologiska mångfald och de otroliga naturmiljöer som ryms i vår världsdel. För när jag tänker Europa så tänker jag tätbebyggda städer, vägar, odlingslandskap och kollektivtrafik. Inte orörda skogar, halvöknar och berg.



Men allt är såklart inte så orört. Ett syfte med utställningen, förutom att uppmärksamma oss på all vacker och rik natur, är ju också att uppmärksamma oss på att vissa arters överlevnad hänger på gärdsgården till utrotning. Som den här blåfenade tonfisken till exempel. Vilket blir extra tydligt då texten under fotot förklarar att den atlantiska blåfenade tonfisken har minskat med 97% sedan 60-talet och att det därför var nödvändigt att ta fotot i en tonfiskodling, eftersom det är nära på omöjligt att hitta stora stim av tonfisken i det vilda.

Visste ni förresten att den blåfenade tonfisken kan bli upp till 30 år gammal och väga upp emot 680 kg? Det vore ju synd att utrota en så fantastisk art bara för att vi slentrianköper sushi och sashimi.


Något annat som slår en är alla de arter man inte hade en aning om att de fanns i Europa, som den här havssköldpaddan som i tiotusentals år fortplantat sig på oexploaterade stränder kring medelhavet. Så klart ett dilemma nu för tiden när stränder är hett byte för turistnäringen och andra lyxlirare. Stora naturvårdsinsatser har gjorts för att försöka bevara havssköldpaddan och numer finns det skyddade stränder i bl.a. södra Turkiet som är livsviktiga fortplantningsplatser för den hotade sköldpaddan. Dock dödas ca 55 000 havsköldpaddor årligen då de blir bifångst i det industriella fisket av framförallt svärdfisk. Håller tummarna för att skalmans polare överlever och att EUs fiskeindustri blir mer hållbar jävligt snabbt.



Man får även en rejäl dos reseinspiration. Som att vandra i Transylvaniens berg i Rumänien till exempel. Eller uppleva världsarvet Plitvice i Kroatien, ett sjörike utan dess like med vattenfall, laguner och skog i symbios som måste vara naturens svar på Babylons hängande trädgårdar.




Personligen fascinerades jag av den här mytomspunna fågel; den svarta storken. Jag råkade nämligen träffa på den ovanliga storken i en våtmark i dalarna (av alla ställen). Den flög upp ca 5 meter framför mig när jag tog en skogspromenad och jag trodde jag såg i syne. Den liknade ju ingenting jag sett tidigare (eller senare), och påminde snarare om någon afrikansk fågel med sina illröda ögon och näbb. Det visade sig, efter lite forskande, vara ett mycket sällsynt påträffande eftersom de svarta storkarna väldigt sällan tar sig till Sverige och då oftast inte längre än till Skåne pga att någon individ felnavigerat. De är förresten väldigt ovanliga att se även på platser där de finns i större antal eftersom de är så skygga. De största bestånden av svart stork finns i Lettland och Polen, men naturvårdsinsatser har stärkt arten och bestånden växer till på flera platser i Europa. Hurra för lyckade bevarandeprojekt!




Jag kan hålla på i timmar och prata om de fascinerande organismerna och naturområdena som tas upp i den här utställningen. Men jag håller mig från det och lämnar endast dessa som smakprov. Det är så viktigt att vi börjar uppskatta och förstå hur unik och komplex naturen omkring oss är. Den här utställningen är en bra början på det!

Alltså, utställningen är gratis och är tillgänglig dygnet runt då fotona är upplysta på kvällar och nätter. Du avgör alltså själv om du vill beskåda den med en förmiddagskaffe i handen eller i anslutning till en lång natt på Stureplan. Alla sätt är bra sätt.






torsdag 3 oktober 2013

Ingen weekendresa eller shoppingupplevelse går rimligen att jämföra med en framtid som består av katastrofer, extremt väder, konflikter och social oro"






Önskar att alla ville ta en halvtimme till att lyssna på det här avsnittet av Tendenser och reflektera över hur man själv tänker inför framtiden. Jag tror fler än man tror har klimatångest, eller i alla fall grubblar mycket på dessa frågor. Programmet intervjuar så kloka kloka förskolebarn men också kloka Mårten Pella och Idah Magnusson som har varit med och startat Push Sverige respektive Föräldravrålet. Dessa två frivilligorganisationer är förövrigt väldigt bra forum för den som vill göra någonting konkret av den oro man känner inför framtiden. Superinspirerande!

Några tänkvärda citat från programmet:

"Vi uppmuntras ju verkligen att bete oss så ohållbart som möjligt; hur kan vi gå med på det? Jag fattar inte det."

 Ella (7-8 år): Jag tycker att man borde uppfinna en bil som går på vatten eller nåt som är bra för naturen.
Intervjuperson: Tror du att det skulle kunna gå att göra det?
Ella: Ja jag tror det om vi barn, om vi när vi växer upp kan bli uppfinnare.
Intervjuperson: Du tror inte att de som är vuxna nu kan ordna det?
Ella: Jo. Mm. det kan dom. Om dom får den tanken.
Intervjuperson: Tycker du att det verkar så, att dem får det?
Ella: Jag vet inte. Det finns ju en framtid och då vet vi inte hur det blir.

"Det är jättessvårt för mig personligen när vänner, som jag uppfattar som verkligen tänkande och välvilliga personer, gör långa flygresor och fortsätter äta massa kött och fortsätter leva precis som innan fast man har fått information om läget. Det är också tufft att förhålla sig till"

"Det är så tabu på nåt vis, och, att lägga sig i någon annas livsstil är inte okej. Vi lever verkligen i en sån tid att det är sånt fokus på individen. Det är liksom "Du ska förverkliga din dröm". Alltså, jag fattar inte att vi kan acceptera att vi är på väg mot en värld som kan vara flera grader varmare med fruktansvärda konsekvenser. INGEN weekendresa eller shoppingupplevelse går rimligen inte att jämföra med en framtid som består av katastrofer, extremt väder, konflikter och social oro"

"Det var en kris, som gick från chock till ilska, väldigt mycket ilska. Känslan av att bli förd bakom ljuset. Och liksom, varför sa ingen detta till mig INNAN jag bildade familj. Hade jag ens gjort det om jag hade vetat?... Det kändes väldigt omtumlande och ganska ensamt."

"Det är jättelätt att känna att man bara är en liten betydelselös individ som inte har en chans att påverka det här. Det tror jag är jätteviktigt att få bukt med den känslan, vi måste komma samman, och forma samhället som vi vill ha det och inte bara åka med på det här galna tåget mot en värld påverkad av stora klimatförändringar. Det är inte försent, men det börjar bli bråttom."

"Det jag kan sakna från mitt liv som det var innan är känslan av att verkligen kunna lita på att livet fortsätter, jag känner att vi just nu är i en brytpunkt där vi nånstans bestämmer; ska livet fortsätta i generation på generation på generation eller har vi ett begränsat antal tre, fyra, fem generationer kvar. Och då behöver man runda av lite grann, och hur gör man det??"

"Jag tror att vi måste prata med varandra, vi måste prata om klimatförändringarna, och vi måste våga göra det i alla sociala sammanhang för att om några år måste vi ändå börja prata om det... Det blir väldig svårt att låta bli att prata om dem när det väl har triggat igång sig själva, det är bättre att göra det nu när vi fortfarande har en chans att påverka skedet."


Jag säger bara: Lyssna och reflektera.


onsdag 2 oktober 2013

Läsgodispåsar - smart bokprojekt!




De hänger lite överallt i kommunen, de svarta påsarna med tryck och med en hemlig överraskning i. Nämligen en näve böcker indelade i en godisklingande kategori per påse. En enligt mig genial och kreativ idé! Hurra för de modiga biblioteken i kommunen satsat på detta för att hoppas nå ut till nya individer som inte brukar ha vägarna förbi biblioteken. Jag var ju bara tvungen att prova en läsgodispåse. Jag valde gammeldags karameller och i den låg fyra böcker som jag länge tänkt att jag ville läsa. Det kändes lite fel att bara kroka av en påse från hängaren och slänga upp den på axeln och ta med den hem. Nästan lite som stöld, eller kanske snarare med ett stort förtroende på mina axlar.

 

Jag älskar att biblioteket försöker tänka nytt och har inspirerats av gerillabiblioteken som poppat upp som svampar i bl.a. USA, Tyskland och även svenska städer (du vet, när det plötsligt står en bokhylla med böcker att hämta/lämna mitt i det offentliga rummet utan krav på återlämning eller ersättning). Ett sant exempel på social hållbarhet som skapar gemenskap och mervärde för medborgaren. Värt att nämna är också att det i varje påse finns ett lättläst alternativ, även detta för att locka ovana läsare att ta sig an en bok. Ja. Jag gillar det här projektet, framförallt för att det är så väl genomfört med snygga designade (fairtrademärkta) tygpåsar, bra bokval och en fin anteckningsbok där man kan skriva vad man tycker om projektet eller vad man gillade med böckerna. Tumme upp till idékläckaren och till bibliotekschefen som vågade tänka annorlunda och satsa resurser på detta.

Såhär stod det i en intervju i biblioteksbladet angående lanseringen av läsgodispåsarna:

"Inspirerade av gerillabiblioteken som började växa fram på kaféer och i gatukorsningar i USA efter den ekonomiska krisen, har Bibliotek Huddinge dragit igång det läsfrämjande projektet ”Läsgodis” som kommer att pågå under hela 2013.

Runt om i kommunen har minibibliotek att placeras ut i form av illustrerade tygpåsar med böcker indelade i olika smaker: Söta, sura och salta böcker, gammeldags karameller och familjeblandning. Påsarna kommer att finnas upphängda på tamburmajorer i simhallar, Folkets hus, Vårdcentraler, ungdomsgårdar, kyrkan osv…

– Det kommer att finnas tre påsar av varje smak. Tanken är att man tar en påse, tar med den hem, läser och när man är klar hänger man förhoppningsvis tillbaka påsen där man tog den eller lämnar in den på något av våra bibliotek, berättar Linn Samuelsson, webb- och kommunikationsansvarig på Bibliotek Huddinge.

I påsarna finns också anteckningsböcker och de som lånar en påse uppmanas att skriva och berätta om sina läsupplevelser eller vad man tycker om böckerna och om projektet.
– Det här är ju en test – det kan hända att vi inte får tillbaka en enda påse. Men vi tänker att om man ger ett förtroende så återgäldas det, säger Linn Samuelsson.

– Det här är ett oprövat sätt för biblioteken att möta huddingeborna, på nya platser, i nya sammanhang och med ett helt nytt och roligt tilltal. Jag är väldigt nyfiken på hur det ska tas emot, säger Nick Jones, bibliotekschef i Huddinge Kommun.



*Projektet genomförs med stöd av Kulturrådets medel för läsfrämjande på 100 000 kronor. 



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...