söndag 27 november 2011

Adventsstök


I brist på snö så funkar det även fint att få vinterfeeling av att baka lussebullar och pepparkakor samt dricka säsongens första glögg. I min familj är traditionen att baka pepparkakor till första advent nära på heligare än självaste julafton. Min mor kokar egen pepparkaksdeg och jag saknar doften av den varma kryddiga smeten som kokade flera timmar på spisen. Jag stod otålig bredvid när mamma inte såg doppade jag ner fingret i det varma degbadet och brände fingret mer än en gång. Numer sker denna pepparkaksbakartradition hemma hos mig. Vi började dagsverket med ekoglöggen Ripa som lämpligt nog fick bäst i test av DN. Vi kan bara instämma i testpanelens utlåtande. En mycket god och väl avvägd glögg. Inte för stark och inte för söt. Ny favorit helt enkelt.


När vi väl började baka ut pepparkakorna insåg jag att pepparkaksformarna minskat i antal och jag saknade några favoritfigurer. Vi började prata om vilka formar man gillar bäst och vilka nya formar vi sett i butikerna. Sen spånade vi lite på vilka formar man skulle vilja att det fanns. Jag fastslog att ett ekollon inte vore så dumt.


Lämpligt nog hade vi av någon anledning två cirkelformer så jag gjorde slag i saken och tog fram en tång bände till den ena cirkeln till vad jag tycker blev ett rätt stiligt ekollon.



Sen tryckte jag med en strukturmönstrad vas så att det bildades en fin relief på pepparkaksekollonet innan vi skickade in dem i ugnen.

När degen och energin började ta slut kavlade vi ut den sista plätten ganska tjockt, strödde riven mandelmassa över och rullade ihop precis som vid bullbak. Sen skar vi små slantar av pepparkaksrullen och gräddade på en plåt. Det blev himla gott och segt med mandelpepparkakssnurror. Ett bra tips om man vill variera alla adventsfikor och glöggaftnar framöver.

Saffransbullarna fyllde vi med en mandelmassesmörblandning och spetsade dessutom mandelmassan med lite rom. Så mycket godare och saftigare än vanliga lusseskägg och kusar, om ni frågar mig.

fredag 25 november 2011

De får mig från svart till färg



Handen som stänger av datorn för veckan skakar lite. Det har inte varit en bra dag. Det har inte varit en bra vecka. Inte alls. För mycket motvind. För lite energi. Gång på gång har jag känt mig obetydlig. Ibland har jag känt mig i vägen. Så när handen stänger av datorn där på fredageftermiddagen efter ännu en motgång fokuserar jag min kraft på att inte rasa ihop där jag står. På väg till hissen ler jag mot de jag möter och önskar en "Trevlig helg", men leendet dör så fort mitt ansikte är utom synhåll. Under hela dagen har varje kommentar och handling som för mig är motbjudande fastnat som hönsfjädrar i tjära. Som nålar i huden. Att mannen bredvid mig på lunchen äter tonfiskpizza, att kollegor skrattar och är cyniska över eken som fällts, att någon pratar gott om motordelen i tidningen, att jag inte fick någon löneutbetalning p.g.a. slarvhjärnor.
Jag kommer ut på gatan och omsluts av mörkret.

På tunnelbanan stör jag ihjäl mig på män med ryggsäckar utan omvärldskoll. På kvinnan vars gäspning skickar en unken pust mot mig. Lyssnar på högre musik. Jag blundar. Går av tunnelbanan för att handla. Jag har inget engagemang kvar och köper färdig grötkorv till middag. Springer för att hinna till nästa t-bana. Tänker att jag bryter ihop om jag inte hinner med den. Jag hinner med. Sätter mig med knäppgökar och byter plats.

Byter plats och hamnar rätt. Snett framför mig sitter en elvaårig kille som bryter sig igenom mitt mörka åskmoln när har av misstag sätter sin fot på min, tittar upp nervöst och säger "Oj". Jag förmår mig le. Ett sånt där lugnande leende ni vet. Jag ler mot honom men samtidigt mot mig själv. Lugnande ler jag. Sen blundar jag en stund, återsluts i mitt moln som numer är grått och inte åsksvart. Vid nästa station ser jag hur elvaåringen ser någon. En annan elvaårig kille i grön mössa som precis gick på. Min kille ställer sig upp och går mot mösskillen samtidigt som han sansat ropsäger "Oskar". "Oskar" tittar mot honom och skiner upp på ett så ärligt och äkta sätt att jag drar efter andan. Sen kramar han om sin kompis på ett så fint sätt att jag får tårar i ögonen. Kan inte hejda dem de bara stiger upp från ingenstans och ligger och balanserar på ögonfransarna. Allt är plötsligt så fint. Jag får en varm klump i magen istället för stenen som varit där tidigare.

När jag går av och ut genom spärrarna möts jag av fem elvaåringar till. De säljer hembakat till klasskassan. Jag går bara förbi samtidigt som jag bittertänker att "det var ju synd att jag är pank och myntbörsen har jag ju som vanligt inte med mig". Jag går hundra meter innan jag faktiskt hittar myntbörsen längst ned i väskan. Tre femmor och två kronor. Jag tänker att jag vill ge någonting tillbaka till alla fina elvaåringar i världen. Vänder om och går upp till deras fikabord. "Har ni några lussebullar?" frågar jag. Den lilla försäljarkillen tittar upp och säger lite besviket "Näe" men så skiner han upp och säger triumferande "Men vi har SAFFRANSMUFFINS!". I det ögonblicket seglar mitt deppmoln iväg och jag skrockar "Åhå saffransmuffins minsann, vad ska ni ha för dem då?" Han svarar försäljarvant "tjugo kronor, det är tjugo kronor för allting vi säljer" informerar han. "Åh nämen nej", säger jag besviket medan jag räknar mina mynt igen, "jag har ju bara sjutton kronor". Killen tittar snabbt på sin mamma och på mig igen och säger sen direkt "det är okej, du kan få rabatt!". Jag blir genuint glad och vill nästan krama om honom och hela högen av elvaåringar. "Vilken fest" ropar jag och får en påse med muffins. Alla skrattar och är glada.

Gud så fint det är att glädje smittar av sig mer än ledsamhet.

torsdag 24 november 2011

Reinventing Billy!


På grund av inredningskonflikter i min tidiga barndom svor jag på att aldrig aldrig ha en vit ful billyhylla hemma hos mig. Vad som helst men inte en sån. Efter ett halvt decenium av andrahandslägenheter flyttade vi äntligen till en lägenhet som dessutom hade så pass många kvm att den gick att möblera. Som ett brev på posten fick vi ett tjog leveranser med lådor från föräldrarnas vindsutrymmen. I dessa lådor låg många saker däribland en hel del böcker. Vi insåg att vi behövde en bokhylla och dessutom en med specifika mått. Mått som var svåra att matcha med en bokhylla, visade det sig! Efter ett par månader av surfande på blocket nämnde min käre far att han hade en Billy på vinden som skulle slängas. Jasså minsann sa jag misstänksamt. Färg? Vit.

Molloken gick jag med på att titta på den. Jodå, visst hade den rätt mått och allt. Dessutom tilltalade återbrukskänslan mig för mycket för att tacka nej och istället köpa en ny. Sagt och gjort tog jag med den hem, tillsammans med känslan av att jag svikit mig själv och mina inredningsideal.

Dock hade jag en remake plan och spände ut och häftade fast lite fint tyg på baksideskivorna med en häftpistol. Lite varmare och mer personifierat. Lite mindre ful-Billy. Nu kan jag också se att det positiva med en vit Billy faktiskt är variationsmöjligheterna.

Ett tips är att inte ta det tjockaste tyget i samlingen. Då det blir lite körigt att få dit de tyginklädda skivorna i skårorna på baksidan. Trial and error. 

måndag 21 november 2011

söndag 20 november 2011

Klädbytarsöndag


En mulen disig novembersöndag tillbringas bäst i sällskap av fina vänner. Idag har den dessutom tillbringats tillsammans med en hel bergskedja med kläder eftersom vi dragit ihop en egen klädbytardag liknande denna som jag var på i våras. Golven fylldes snabbt med högar av plagg som kastades ut till ivriga spekulanter. Även prylar och andra acessoarer fick nya hem.

Det är en så utomordentligt bra grej att samla sina vänner kring. Framförallt eftersom man slår så många flugor i en smäll. För det första tar man tag i garderobsutrensningen, som annars brukar vara en sak som man (läs jag) skjuter på framtiden. För det andra är det kul att träffa sina vänner över någonting annat än en kaffe (även om vi hann med det också). För det tredje är det fint när ett plagg byter hem och blir någon annans favorit. Man blir lite extra varm inombords när man ser sin tidigare myströja bäras av en vän. Ett ytterligare plus är att få höra alla anekdoter om plaggen som tagits med. Återvinning när det är som roligast, helt enkelt.

De kläder som inte hittade ett hem direkt fick fint följa med till stadens secondhandaffärer och prova sin lycka där istället. Ingenting från denna söndag går således till spillo.

fredag 18 november 2011

Låt P2-fågeln ringa!







Det här gillar jag. Att få skippa alla tradiga och uttjatade iphonesignaler och istället ha en liten fågel i fickan som pockar på uppmärksamhet. På Sveriges radios hemsida kan du välja några av alla klassiska P2-fåglar som ringsignal till mobilen.

Gråtrut, koltrast, sävsparv, gräsand, eller kanske sånglärkan? Min personliga favorit är Storlommen. Jag riktigt ryser och målar upp en mental bild av de vackra skogarna i Ronja Rövardotter. Så mycket bättre än en tråkig gitarrslinga som halva Sveriges befolkning har. Vore det inte underbart att låta en bofink ljuda i tunnelbaneträngseln?

Hämta och lyssna på ljudklippen här.

torsdag 17 november 2011

Bästa sättet att stå ut med mörkret..


...är att omfamna det! Och det gör man bäst genom att se film med en fin vän eller två.

Jag har klickat och lånat hem en armada av god kvällsunderhållning. Jag väljer mellan den engelska 20-talsdesignserien Huset Elliott, kusligt skruvade Twin Peaks, snygga kostymer i Downtown Abbey och Anno 1790. Dessutom ligger klassikern Riket med Ernst Hugo och väntar i dvdskåpet tillsammans med en drös osedda filmer. Filmkväll varje kväll med andra ord. Yay!

Jag har blivit en riktig soffpotatis som har min bästa stund på dagen när jag runt kl 20.30 snor runt under filten i soffan och myser med en varm kopp te. Bästa filmbelysningen är ljusslingan runt köksfönstret! Förstår inte folk som per automatik avskyr LED-lampor. Nu för tiden finns faktiskt fler varianter än de tidiga lamporna med blått sken. Den här slingan har jag införskaffat mig på Granit och är mycket nöjd.


Trots mina gedigna uppsättning filmer och serier vill jag gärna ha tips på ännu fler! Vad tittar du på om kvällarna?




måndag 14 november 2011

Man får saker gratis alldeles för sällan i det här landet.

En eftermiddag för ett tag sedan gick jag in på pocketshop och såg ett par sjukt fina bokomslagsplanscher på väggen. Jag frågade om det fanns någon möljighet att köpa dem eller på annat vis komma över dem. "Nej" sa kassörskan. "Dessa har varit bortlovade i flera månader, och det är väldigt många innan dig som frågat samma sak. Men kolla med förlaget de kanske har några..".

"Suck" tänkte jag och gick molloken därifrån. Någon dag efter satt jag som vanligt och paussurfade och kom för mig att surfa in på förlagets hemsida. Efter en kvart av roddiga websidor hade jag fått tag på såväl affischdesignerns namn samt ett nummer till en informatör på pocketavdelningen. Jag slog numret och hamnade hos en förtjusande trevlig kvinna som tyvärr kunde meddela att det inte gick att få tag på de fina affischerna. "Men", sa hon, "vi har tagit fram vykort med samma motiv som böckerna och en anteckningsbok med omslaget från den allvarsamma leken. Jag skulle kunna skicka dem till dig om du vill!?"

Där och då blev jag varse hur ovanligt det faktiskt är att få saker gratis här i världen. Detta eftersom jag direkt misstänkte att jag skulle få betala för de där vykorten. Men allt hon frågade om var min adress och jag blev alldeles lycklig. Samtidigt blev jag fundersam över varför jag reagerat som jag gjort. Jag tror att det handlar om att samhället som du och jag lever i hela tiden förväntar sig någonting tillbaka. Vanligtvis pengar och eller arbetstimmar. Jag tror att jag blev så förundrad över att allt som krävdes i ansträngning från min sida var att leta upp och slå ett telefonnummer. Det kändes ovanligt enkelt på något vis. I vanliga fall får man betala för att någonting ska hända. I livsmedelsbutikerna kan man ibland stöta på provkök som delar ut små naggande portioner av pasta, ost, choklad eller liknande. Gratis så tillvida att man skänker några minuter till att lyssna på vilket hett erbjudande man borde haka på. På mässor är det likadant. Man kan få en energibar, vattenflaska eller dylikt OM man ställer upp i deras tävling/enkät där man alltid anger mailadress eller telefonnummer (och man är väl medveten om att de kommer att spam:a dig efteråt). Och på företag och organisationers facebooksidor flörtar marknadsföringsavdelningarna med ens community och lockar med gratisprylar OM man gillar/delar deras sida (sist fick jag en müsli-check för besväret).

Det finns självklart sätt att kringå och slippa spam och andra efterhängsenheter, men faktum är att jag tycker det känns sorgligt att man som person alltid ses som en potentiell konsument och spridare av budskap. Att man går företagens ärenden till priset av en rabattcheck. Kanske var det därför jag blev så glad över att få några vykort skickade till mig? Just för att det inte krävdes att jag gick med i förlagets facebooksida? Förlaget kan ju såklart också ha en dold agenda som jag i detta nu helt och hållet går på i och med att jag bloggar om händelsen. Men jag föredrar ändå att få välja själv vad jag vill sprida och göra reklam för. Det som förlaget som företag gjorde annorlunda var att inte kräva marknadsföring av mig. Och i det här fallet gör jag snarare reklam för deras generositet än för deras produkter. Men framförallt fick förlagets gest mig att fundera på hur marknadsföringssamhället ser ut. Stort tack för det!


Nu ska jag hitta en tjusig ram till mina vykort. Och en lyxig penna till min nya anteckningsbok.

fredag 11 november 2011

frisk kall luft och lukten av förmultnad växtlighet


Jag trånar efter det här. En kort stund varje dag. Det är lite deppigt att de få timmarna som ljuset är framme nuförtin så sitter man själv bakom en skärm i ett dunkelt kontorsrum. Jag sitter och tittar upp på himlen och tänker på frisk kall luft och lukten av förmultnad växtlighet.


Frostnupna nypon går inte av för hackor. Inte i mina dagdrömmar iallafall.


Och så de där oändliga havet av löv. Fint så.



På lördag har jag date med solen och kalluften igen. Längtar!

onsdag 9 november 2011

Hej konsument!


När jag var yngre brukade jag försöka tänka ut hur jag skulle svara på olika frågor om jag plötsligt blev stoppad på stan av någon journalist. Det jag gick igång på ordentligt var Hej-konsumentfrågorna i DN påstan. Jag tänkte att jag skulle svara bättre och smartare än alla kändisar som var med. Jag skulle vara en sån inspirationskälla till unga tjejer och medvetna söderbor skulle vilja hänga med mig. Jag skulle lära dem allt jag kan. Alla skulle undra vem denna osedvanligt unika och smarta person var.

Numer har min ambitionsnivå sjunkit något. Men i väntan på att DN hör av sig och vill publicera mina tips och favoriter så tänkte jag besvara dem här och nu.

Bästa promenad: Runt Hellasgården och Rosendal. Men egentligen överallt där det finns grönt.
Favoritgata: Vintergatan
Favoritdrink: GT.
Äter lyxmiddag på: Hemma hos fina vänner.
Bästa mikromaten: Lunchlådan.
Favoritförort: Gamla Enskede.
Fikar gärna på: Kolonilotten, Gamla Enskede Bageri, Mellqvist, Espressino.
Bästa lunchställe: Vurma.
Bästa brunchen: Anna Bloom, Berlin (se bild).
Bästa kaffet: Mellqvists kaffebar.
Bästa konsertlokalen: Södra teatern.
Bästa baren: Södra Bar För utsikten och de fina kristallkronorna.
Här bjuder jag mamma på middag: Hemma.
Här bjuder jag pappa på middag: Hemma (Fast egentligen bjuder jag alltid bara på fika).
Senaste Stockholmsupptäckt: Södra kungsholmen och café Frankfurt.
Senast sedda teater-/dansföreställning: Gertrud Stein, stadsteatern.
Senast sedda utställning: Olja på Fotografiska.
En bra gåbortspresent: Hemgjort surdegsknäcke.
Favoritlyxartikel: Massage, unnar mig dock alltför sällan.
Läser just nu: Darling River, Sara Stridsberg.
Läser helst: Serieböcker.
Favoritråvara: Allt hemodlat samt ekologisk citron.
Favoritfärg: Marinblått på kläder. Gult på annat.
Favoritmärke: KRAV, Fairtrade, Bra miljöval.
Favoritskor: Gummistövlar.
Klädkonto per månad: 0-500.
Dricksprocent: Varierar beroende på service, avrundar till något bra.
Modeförebild: Folk på stan.
Motionerar: Ja steppdans och snart simma och träna.
Mest överskattade affär: Många.
Det dyraste jag har köpt: Min dator.
Favoritprodukt på Systemet: Ekologiskt rödvin.
Favoritprodukt på Apoteket: Plackers.
Bästa fyllekäket: Surdegsbröd med gammeldags messmör. Eller vegoburgare vid slussen.
Lyssnar på: Sveriges Radio.
Bästa förfestmusiken: Robyn.
Senast gnolade: "måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting".
Senast köpta skivan/-låten: Det var så länge sedan, säkert en Astrid Lindgrenskiva till något barn.
Mitt sämsta köp någonsin: För trånga skor. Fy alltså!
Dansar helst till: Swingmusik.
Senaste impulsköp: oranga återvunna strumpbyxor.
Senaste fyndet: Ny frisyr.
Senaste secondhandfyndet: kofta från Filippa K.
Fulaste klädfärg: laxkorallorange eller helbeige.
I dvd-spelaren/datorn: Huset Elliott.
Användbar pryl: Kropp och knopp.
Mode jag aldrig vill se igen: Önskar att giftkläder inte fanns.
Värsta huvudbonaden: Allt som är för tight eller som klättrar av skallen.
Bästa huvudbonaden: Mössan.
Favoritaccessoar: Halsduk, halsband.
Bil/Transportmedel: SL-kort och min röda cykel.
Återvinner: Ja. Allt. Tvångsmässigt och predikande.
Hejar på/håller på: vardagshjältarna.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Tittar ner i golvet/ ut genom fönstret/blundar och lyssnar på musik som dövar ljudet av människor.


söndag 6 november 2011

Att bida sin tid


Tänk att det är november ändå och mina sommartomater fortfarande ligger på lur och mognar en efter en! De smakar ju självklart inte sol och varma sommardagar längre, men jag är ändå rätt imponerad över hållbarheten. Tänk att det här är resultatet av tomatsådden jag gjorde i mars... Det innebär ju att det inte är många månader kvar till nästa sådd! Jag ska bara fira lite jul och åka lite skidor först sen är det dags att dra fram alla planteringskrukor igen. Känns hoppfullt på något vis!

lördag 5 november 2011

Lördagsgodis


Idag har jag rört ihop ett eget lördagsgodis efter det här receptet. Så nära Narnia-turkish delights man kan komma. Mina har fått smak av röda vinbär och ekologisk apelsin. Florsockret får mig att längta lite efter den kommande snön. Ljust, vitt och pudrigt, ja tack!

onsdag 2 november 2011

November - mörkrets tid


Igår inleddes alltså november. Månaden som enligt mig är den tuffaste tiden på året (i gott sällskap av februari). Jag började denna mörkrets högtid med feber och sjukskrivning. Låg hemma i ett hav av näsdukar och glodde på film och åt vitlökspasta. Det kanske låter helt okej? Nästan mysigt? Och ja, det hade säkert kunnat vara  om det inte var för att jag var just sjuk. Det är det värsta med att vara sjuk, att man inte kan njuta av tillvaron. Inte orka ta sig för speciellt mycket alls. Laga mat är inte att tänka på. Städa undan pappershögarna ännu mindre. Jag har en hoper småprojekt som jag tänkt ta mig för i höst. Men det enda jag orkade med igår var att rensa lite svamp som jag plockade i helgen. Jag låg däremot och gjorde småprojektslistor i huvudet och i mitt trötta tillstånd reviderade jag dessa listor kraftigt. Några saker fick stryka på foten illa kvick. Som att göra en pumpalykta till exempel! Förra året tog jag mig an och gjorde lyktan på bilden. Men i år har jag inte haft varken tid eller ork för att sitta i timmar med karvkniven, bli kladdig och knivskuren. Och sen se att lyktjäveln ruttnar bort inom två veckor. Such a waste liksom. Pumpaprojekt är sånt man gör tillsammans med andra om man nu måste görat överhuvudtaget!

Eftersom det är tröttsamt att revidera att-göra-listor så slutade jag upp med det relativt snabbt. Jag plöjde mig istället igenom två vampyrfilmer, två tv-serieavsnitt och avslutade kvällen med bästa sambon, belgisk chokladglass med varma hallon och senaste avsnittet av  anno 1790. Och där någonstans började jag åter igen kunna njuta av tillvaron.

Så nu har jag lovat mig själv att filmkvällar med chokladglass bör infinna sig minst en gång i veckan fram till jul för att riktigt kunna njuta av den här mörka tiden!

Hmm.
Och så ska jag köpa träningskort så fort jag blir ordentligt frisk..
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...