Man får saker gratis alldeles för sällan i det här landet.

En eftermiddag för ett tag sedan gick jag in på pocketshop och såg ett par sjukt fina bokomslagsplanscher på väggen. Jag frågade om det fanns någon möljighet att köpa dem eller på annat vis komma över dem. "Nej" sa kassörskan. "Dessa har varit bortlovade i flera månader, och det är väldigt många innan dig som frågat samma sak. Men kolla med förlaget de kanske har några..".

"Suck" tänkte jag och gick molloken därifrån. Någon dag efter satt jag som vanligt och paussurfade och kom för mig att surfa in på förlagets hemsida. Efter en kvart av roddiga websidor hade jag fått tag på såväl affischdesignerns namn samt ett nummer till en informatör på pocketavdelningen. Jag slog numret och hamnade hos en förtjusande trevlig kvinna som tyvärr kunde meddela att det inte gick att få tag på de fina affischerna. "Men", sa hon, "vi har tagit fram vykort med samma motiv som böckerna och en anteckningsbok med omslaget från den allvarsamma leken. Jag skulle kunna skicka dem till dig om du vill!?"

Där och då blev jag varse hur ovanligt det faktiskt är att få saker gratis här i världen. Detta eftersom jag direkt misstänkte att jag skulle få betala för de där vykorten. Men allt hon frågade om var min adress och jag blev alldeles lycklig. Samtidigt blev jag fundersam över varför jag reagerat som jag gjort. Jag tror att det handlar om att samhället som du och jag lever i hela tiden förväntar sig någonting tillbaka. Vanligtvis pengar och eller arbetstimmar. Jag tror att jag blev så förundrad över att allt som krävdes i ansträngning från min sida var att leta upp och slå ett telefonnummer. Det kändes ovanligt enkelt på något vis. I vanliga fall får man betala för att någonting ska hända. I livsmedelsbutikerna kan man ibland stöta på provkök som delar ut små naggande portioner av pasta, ost, choklad eller liknande. Gratis så tillvida att man skänker några minuter till att lyssna på vilket hett erbjudande man borde haka på. På mässor är det likadant. Man kan få en energibar, vattenflaska eller dylikt OM man ställer upp i deras tävling/enkät där man alltid anger mailadress eller telefonnummer (och man är väl medveten om att de kommer att spam:a dig efteråt). Och på företag och organisationers facebooksidor flörtar marknadsföringsavdelningarna med ens community och lockar med gratisprylar OM man gillar/delar deras sida (sist fick jag en müsli-check för besväret).

Det finns självklart sätt att kringå och slippa spam och andra efterhängsenheter, men faktum är att jag tycker det känns sorgligt att man som person alltid ses som en potentiell konsument och spridare av budskap. Att man går företagens ärenden till priset av en rabattcheck. Kanske var det därför jag blev så glad över att få några vykort skickade till mig? Just för att det inte krävdes att jag gick med i förlagets facebooksida? Förlaget kan ju såklart också ha en dold agenda som jag i detta nu helt och hållet går på i och med att jag bloggar om händelsen. Men jag föredrar ändå att få välja själv vad jag vill sprida och göra reklam för. Det som förlaget som företag gjorde annorlunda var att inte kräva marknadsföring av mig. Och i det här fallet gör jag snarare reklam för deras generositet än för deras produkter. Men framförallt fick förlagets gest mig att fundera på hur marknadsföringssamhället ser ut. Stort tack för det!

Nu ska jag hitta en tjusig ram till mina vykort. Och en lyxig penna till min nya anteckningsbok.