Nytt frö-lagförslag stjälper bevarandet av den biologiska mångfalden

Jordbruksverket har fram till idag haft en föreskrift (Ursprungligen EUdirektiv) ute på remiss som handlar om att reglera fröproducenter och registrera alla frösorter som säljs (eller till och med byts samt förädlas för eget bruk i Sverige). Vad innebär det då? Jo. Det kommer som förslaget ligger idag att slå ut småskaliga fröhandlare som har stort utbud av t.ex. köksväxtfröer men som inte säljer så mycket av varje sort. Avgifterna som kommer att tas ut är så höga att mindre fröfirmor inte kommer att ha råd att registrera alla sina sorter och därmed minskar man utbudet av anpassade växter för svenskt klimat, kulturvårdsväxter, samt andra udda sorters växter av t.ex. palsternacka, lökar och andra köksväxter. De enda som kommer att ha råd med dessa avgifter är de stora fröföretagen som satsar på få sorter men i stora upplagor. Det stora utbudet av ekofröer som främst kommer från mindre fröhandlare kommer således att försvinna och kvar blir en homogen marknad av samma fröer i hela EU. Det kommer att bli slut med att som fritidsodlare kunna prova att odla en ovanlig röd morot eller en gammal rikgivande bondböna. Ett otroligt stort bakslag för bevarandet av kulturväxter, inte minst anledningen att bevara genetiskt viktiga fröbanker för framtida förädling och forskning.

För det är som i vilka miljö- och natursammanhang som helst; ju större utbud av arter gör systemen mindre känsliga för förändring. Med färre arter är systemen känsliga för sjukdomar, väder/klimatomställningar eller insektsangrepp. Och det gäller såväl för naturliga ekosystem, jordbruksodlingar och långsiktig hållbarhet i trädgårdsodlingsbranschen. Det är därmed ett ytterst oroande förslag som Jordbruksverket och EU har lagt fram. Må remissinstanserna gå samman och kräva total omskrivning av föreskriften.

Såhär skriver vassa Johannnes Forssberg på Expressen angående "Statens jordbruksverks föreskrifter om bevarandesorter och amatörsorter av köksväxter":

"Den här skriften, som fram till i morgon är ute på remiss, kommer om den antas att tvinga många småskaliga fröhandlare att antingen lägga ner eller leva utanför lagen.

Föreskriften kräver att de registrerar varje liten frösort hos jordbruksverket, till en kostnad av 3000 kronor, följt av en årlig avgift på 2000 kronor.
Om det var kokablad de odlade skulle det inte vara något problem. Men det är tyvärr inte fullt så lönsamt att sälja utsäde från någon ovanlig gammal skånsk löksort.
Avgifterna blir omöjliga för småföretagare som har hundratals slags frön i sortimentet, varav de flesta enskilt inte säljer för mer än någon tusenlapp om året.

Jordbruksverket kräver dessutom inte bara pengar. De vill ha utförlig skriftlig dokumentation om varje slags gröda, som om allmogen som historiskt har odlat dem har bestått av disputerade botaniker. Ingen kommer undan byråkratin, inte heller den fröföretagare som faktiskt lyckas få ordning på både papper och pengar. Frösorterna som godkänns får bara säljas i ett visst antal gram per påse, och i en viss sammanlagd kvantitet per år.
I föreskriften slår jordbruksverket till exempel fast att mängden sålt utsäde av en viss slags sparris inte får överstiga 6,5 kilo.

Dokumentet är en parodi på byråkratisk galenskap, som man skulle kunna skratta åt om det inte vore för konsekvenserna.
När ett antal köksväxter inte längre får säljas - och därmed inte kommer att odlas - försvinner både kulinariska, kulturhistoriska och biologiska värden. Trädgårdsodlarna får nöja sig med det torftiga sortiment som tillhandahålls av en handfull utsädesimperier. Vi får tråkigare tomater på tallriken och smaklösare sallad. Samtidigt förlorar vi genetisk back-up, som skulle vara värdefull om något hände med våra i dag vanligaste grönsaker."

För er i Stockholmsområdet som blir upprörda över det här ruskigt oroväckande förslaget och vill veta mer vill jag bara tipsa om att gå på det här FOBO-seminariet imorgon onsdag kl 18.30.

 

Efterlysning: Har du sett en igelkott?

Visste du att igelkottarna i Sverige minskar hela tiden? Varför vet man inte riktigt, men nu startar Naturskyddsföreningen en efterlysningskampanj för att kartlägga var igelkottarna bor. Det är bara att rapportera in när och var man såg en kotte sist (död eller levande, och det kan vara flera år tillbaka) och så  bidrar du till att Sverige får bättre koll på igelkottarnas situation, och kanske i slutändan varför de söta kottarna minskat i antal. Jag rapporterade in den här megasöta kotten och hens familj som bodde i idelgranshäcken utanför mitt jobb. Dog mysdöden när det prasslade bland löven och de små kottungarna kom vankandes.

På efterlysningssajten tipsas det också om hur du kan fixa din trädgård eller naturplätt så att igelkottarna trivs där, en bra grej eftersom det ju kan vara just bristen på gosiga livsmiljöer som är anledningen till igelkottens minskning.

Ekologisk rabarbercurd

Nu, lagom till att gräsmattorna blir gröna, björken skjuter skott och rabarberstjälkarna börjar resa sig mot solen, så passar jag på att testa att göra freaking Rabarbercurd. Det kan ju bara inte bli dåligt, tänkte jag. Och det blev det inte heller. Det blev precis så gott man kan inbilla sig att det skulle bli, med en tydlig smak av rabarber, majsol och med den där krämiga och lite smöriga konsistensen. 

Ingredienser:

ca 500 g rabarber (färska från trädgården eller frysta)

1 dl vatten/rödbetsvatten

½ obesprutad citron, skal och juice

2 st ekoägg

2 dl ekologiskt socker

½ dl syltsocker

50 g ekosmör

Gör:

Obs. Eftersom rabarber tenderar till att gå åt det gröna hållet (vilket ibland inte ser så aptitligt ut) kan man hjälpa de röda stjälkarna på traven genom att skiva en rödbeta tunnt och lägga i vattnet man ska använda till curden. Rödbetan ger färg men inte smak. låt dra ett tag.

1. Skala och hacka rabarbern i mindre bitar alt. tina den frysta rabarbern. Häv i den i en kastrull tillsammans med vattnet och låt koka upp försiktigt så att rabarbern blir riktigt mjuk och börja falla sönder. Mixa rabarbern till en slät smet alt passera den genom en sil.

2. Ta fram en rostfri bunke och knäck äggen i den, riv citronskalet från halva citronen och pressa ut juicen i äggskålen. I med socker och syltsocker och vispa ihop allt.

3. Tärna i smöret i äggblandningen. Koka upp vatten i en kastrull och sätt äggbunken i vattenbadet. Vispa äggsmeten hela tiden. Och rör försiktigt i rabarberkrämen i äggsmeten, hela tiden under omrörning, annars riskerar man att äggen koagulerar och det blir scrabbled eggs i curden = inte eftertraktat.

4. Rör curden tills den tjocknar. Det tar en jävla tid. Om du vill slippa röra så länge kan du antingen halvera receptet, eller byta ut sockret mot mer syltsocker. Eller bara ha tålamod. Motivera dig med att du tränar underarmsmusklerna! När curden är klar så desinficerar du några syltburkar, häller upp curden i dem och slänger på locken direkt. Låt svalna.

Rabarbercurden är det utmärkta tillbehöret till pannkakor, nygräddade scones, skorpor, rostmacka, som tårtfyllning och fyllning i bullar eller istället för sylten i hallongrottor. Eftersom "Tillbehör" är månadens tema på  Söta saker, så passar jag på att tävla om receptboken Sött från förr. Man kan ju liksom inte få för många tjusiga receptböcker med fina inspirerande bilder i bokhyllan.



More than honey

Vill bara tipsa er om att gå och se en enastående bra naturfilm/dokumentärfilm om bin. Trist tänker ni? Nej! säger jag. Filmen heter "Inte bara honung" eller "More than honey" och har precis börjat gå på bio just nu. Den var så smärtsamt vackert filmad, med fina närbilder så att man kom bina riktigt riktigt nära och såg dem som någonting betydligt mer än bara vanliga insekter. De är ju faktiskt helt otroliga organismer, programmerade att föröka sig på ett ytterst strukturerat sätt där alla har sin roll för att kupan ska bli framgångsrik. Filmen var som den mest spännande biologilektionen i skolan där wow-känslan kom gång på gång om hur fantastiska bina är.

Samtidigt tog filmen problematiken kring bidöden i världen och hur det kan påverkar stora delar av jordens livsmedelsproduktion. Filmen visar vilket jäkla galen industri biodlingen runt om i världen har blivit. Om ni tror att honungsburken för 20 spänn i butiken är producerad av ett litet biodlarkollektiv ute på vischan i något random land så misstar ni er. Det här är storföretag som vilken industrialiserad djuruppfödnings som helst.

Filmen visar hela kedjan av biodling i världen, från en enskild odlare i Schweiz som ärvt sitt yrke av sin far och farfar och som kämpar för att behålla sin gamla bisort, till en amerikansk massproducent som pumpar sina bin fulla med antibiotika och fraktar runt de tusentals kuporna på lastbilar över hela USA för att de ska pollinera mandelodlingar där, körsbärsodlingar där och äppelodlingar här. En storindustri som bidrar till att bin från olika kupor blandas och sprider sjukdomar. Vi får även följa en stursk mördarbiodlare i södra USA, träffa kineser som jobbar med att samla och sälja pollen, som sedan används för att pollinera fruktträd eftersom alla honungsbin och pollinerande insekter försvunnit i Kina. Slutligen besöker filmen en forskningsgrupp i Australien som försöker avla fram en motståndskraftig och vänlig bisort som till skillnad från mördarbina är produktiva men utan att vara agressiva. Allt detta tar filmen upp på ett väldigt filosofiskt och nära på poetiskt sätt. Magiskt och och oroande på en och samma gång.

När filmen var slut var satt alla i biosalongen kvar, tysta, lite häpna och med bekymrade rynkor mellan ögonbrynen. Att ett så litet och oansenligt djur som biet kan betyda så mycket.

Lövas träden och fylls av vind och seglar fram i frihet - Fiskgjuse du är för vacker!



Jag är lite betagen. För det är så fint att kunna få följa med till ett av de mest hemliga ställena i naturen och beskåda omgivningarna från en rovfågels perspektiv. Att sakta vaja i vinden bland trätopparna och då och då ta en flygtur. Höra småfågelskvitter. Om några veckor kommer äggen att kläckas och då blir det än mer spännande att följa de vackra fiskgjusarnas bestyr.

Här bor en baltisk fiskgjusefamilj och här en annan.

Knacka på och sitt tyst och bara titta.



Kolonipremiär - Översvämning och fågelholk

I lördags var det dags att släppa ut cyklarna efter den långa vintervilan och trampa iväg till lotten för första gången i år. Alltid en lite dubbel känsla det där. Oro över hur mycket ogräs som krupit in i odlingsrutorna under vintern, bitterljuv spänning över hur årets odlingsår kommer att bli (minns ju förra året med förskräckelse), pepp över att få sätta igång och göra fint och planera vad som ska vara var. Vi inledde vår fjärde säsong i en strålande aprilsol och precis lagom varmt. Precis sånt väder som är värdigt en premiär.

Det som mötte oss var en lott med gul gräs, påskliljor, gamla plastkrukor och en översvämning i vårt tjusigaste planteringshörn. Vitlöken hade kommit upp en decimeter men stod som i en risåker pga. allt smält- och regnvatten. Det första vi satte igång med var därför att gräva en ordentlig dräneringsränna.



Sen var det bara att sätta igång med ogräsrensningen i de lådor som inte var dränkta. Vilket var få, tack och lov. Det gäller att starta försiktigt! Det tar dock sin lilla tid, men är väl värt besväret när man kan jämföra resultatet med de orensade lådorna. 

Jag passade också på att sätta upp en fågelholk jag kom över i somras. Eftersom vi inte har några stora träd på lotten snörde jag ihop tre störar och tryckte ner dem i jorden bredvid den gamla komposten. Sen knöt jag fast holken och hängde upp den. Hoppas den håller sig stadig hela sommaren. Och hoppas att vi snart får en fågelfamilj till hyresgäster! Myyys!

Arbetet varvades med lika långa fikapass. Det är viktigt med återhämtningen! Tre fyra pauser hann vi med. Lite lagom sådär.

Efter att vi vårstädat bort allt gammalt skräp så som trasiga fiberdukar (sorken hämtar bomaterial), gamla gödselpåsar och trasiga krukor, sådde vi morot, gul morot, spenat, och rädisor i de två färdigrensade pallkragarna. Sedan satte vi på glastaket och fiberduken för att fixa fram lite växthusvärme innan vi cyklade hem. På vägen hem kom vi på att vi aldrig vattnade sådden. Hehe, så kan det gå när man är lite ringrostig. Jag tänker dock att nattfukten och några regnskurar förhoppningsvis är nog för att fröna ska gro. Men det tar inte många dagar innan vi är där ute igen. Nu kör vi!