Efter en natt av avbrutna drömmar och pappersberg som växer sig till höga fjälltoppar övergår sovrummet till att alltmer likna en kuliss i where the wild things are. Ögonen klipper i dunklet. Drömtöcknet och verkligheten smälter samman.
Men så vaknar man så smått. Av ljudet av en metallsked som stryks mot margreteskålens botten. Prasslande påsar, kylskåpsdörrens vakuumpust när den öppnas och stängs. Vattenkokaren som bubblar och tillslut knäpper till och tystnar. Ugnsluckan klickar till när barnlåset dras åt sidan och det nästan ljudlösa knarret när luckan viks ned. Ljudet av plåten som försöker finna rätt gallernivå i ugnen. Metall mot metall. Ett, två.. aldrig tidigare än på tredje försöket hittar plåten rätt. Måste vara en av alla naturlagar.
Tystnaden lägger sig igen. Ansiktet borrar ned sig i kudden. Läpparna är torra och har fått skinnflikar under natten. Jag biter lite på dem och fuktar underläppen medan jag börjar fundera på vad jag ska ta på mig. Så mycket kläder, så lite att ta på sig.
Tankarna driver iväg igen. En dag som vilken annan. Egentligen samma rutiner. Ändå en vakenhet och ett medvetande om allt som sker utanför täcket. Känslan av att vara liten igen och låtsassova. Med öron stora som trattar, ljudradar som med enkelhet skulle snappa upp ett nålfall. Under ögonlocken rör sig pigga pupiller som längtar efter att se morgonljuset och att få omfamna denna alldeles speciella men ändå rätt alldagliga dagen.
Plötsligt fötter som smyger över parketten, dörren glider upp och ny kropp mot lakanstyget. Prasslande. Armar om min midja. Skäggstubb mot nacke och öra och viskningar: Grattis Sötknappen, frukosten står på bordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar