söndag 13 juli 2014

Favorit som sommarrepris: Vems ansvar är det att förändra världen egentligen?



För några år sedan när jag var ung och okuvligt optimistisk hamnade jag i en diskussion på en fest kring miljöfrågor med en kille som var mindre optimistisk/villig att förändra sina livsmönster. Han frågade mig om inte världen redan var körd. Jag skrattade torrt och undrade om han sa så för att slippa anstränga sig och känna dåligt samvete. Sedan sa jag att jag verkligen trodde på konsumtionens kraft att förändra. Att alla inte kan göra allt (även om jag försöker). Jag sa att jag var övertygad om att om alla i Sverige/ Europa/ världen valde ut fem saker att förändra i sitt sätt att leva för att minska sin miljöpåverkan så skulle vi tillsammans kunna göra så stor skillnad att världen inte var körd. Inte på något sätt.

Jag gav killen lite exempel på saker som skulle få sjukt stor påverkan OM ALLA valde att:

1) Bara köpa ekologisk mjölk/fil
2) Bara köpa kravbananer
3) Inte äta tonfisk, torsk och jätteräkor
4) Alltid åka kollektivt
5) Sortera sitt avfall; absolut minst glas, metall, tidningar och plast.
6) Äta mer vegetariskt
7) Köpa mindre nytt, fynda mer secondhand.

Idag kan jag ibland känna en hopplöshet inför hur illa uppbyggt vårt världssamhälle är. Att det är omöjlig att förändra och även om det går rent teoretiskt så har lösningarna kommit försent och vi har dessutom fått med för få personer på det tåget. Det är oljan, pengarna och skräcken att tappa välfärdskapital som står i vägen för förändringen. Businessgubbar som vägrar ändra riktning. Som sitter runt stora runda bord och håller fast i sina fallskämspengar. Eller är det småbarnsförändrar som inte orkar byta riktning? Är det deras inrutade livsmedelsbutiksrunda som gör att vi står kvar och stampar på samma ruta? Vems jävla ansvar är det att förändra världen egentligen?

Jag återkommer ibland till min egna tidigare lösning. Att alla i hela världen valde ut 3-5 saker de absolut inte skulle kompromissa med, där man alltid skulle välja att göra det mest miljövänliga och att man på så sätt räddar världen. Vad kan vi som konsumenter egentligen påverka? Ibland är jag lika optimistisk som då, ibland tar jag rollen som skeptisk festkille. Ytterst sällan känner jag att det är dags att ge upp och strunta i allt.

Jag funderar t.ex. på hur stor inverkan hela Sveriges val att köpa ekobananer verkligen skulle ha. I Sverige är bananen den vanligaste frukten som säljs, by the way. Eftersom jag inte är en matematiker kan jag bara uppskattningsvis gissa att 9 miljoner människors val att enbart köpa och äta kravodlade bananer faktiskt kan ge effekt på bananmarknaden. Tänk dessutom om all passiv konsumtion av bananer på t.ex. dagis, äldreboenden och kontor plötsligt skulle införa krav på att det bara skulle köpas in ekologisk frukt? Jag kan misstänka att den typen av utveckling i Sverige skulle uppmärsammas rätt mycket i global media, kanske lyfts frågan tillslut på EU-nivå och Sveriges initiativ kan då förhoppningsvis även påverka och inspirera andra länder att sluta köpa in kemikaliebesprutad frukt. Förhoppningsvis hinner ekobananproduktionen med i svängarna och har möjlighet att direkt erbjuda de kvantiteter som konsumenterna kräver.

Jo i teorin skulle det säkert fungera. Men sen har vi ju alla avtal, företagssnårigheter och övriga politiska motiv och dolda agendor som gör det svårare att helt låta konsumenternas val bestämma. Det finns en massa barriärer som måste hanteras innan utopin ovan är realiserad. Frågan jag ställer mig är om det över huvudtaget är möjligt. Hur mycket marionetter är vi i de stora kostymernas våld? Kan man lita på vad de säger? Vem ligger bakom deras agendor?

Miljörörelsen har ju alltid det klorblekta pappret som ess i rockärmen när man diskuterar konsumtionsmakt. Detta handlar om att man i Sverige ville ha annat än klorblekt papper eftersom pappersindustrin förgiftade vattendrag och hav. Inom pappersindustrin sa man blankt nej till att det gick att ta fram papper utan att klorbleka det. Allmänheten var oresonlig och fortsatte att kräva icke-klorblekt papper och efter ett år eller så hade industrin lyckats ta fram det som konsumenterna krävt. Det som man tidigare sagt var tekniskt omöjligt! Detta innebär att man inte ska ta ett nej för ett nej. Ett "Nej" kan således betyda "Ja, om det är värt det" . Konsumenterna kunde alltså gå ihop och genom krav och påtryckningar förändra en hel industri. En stor vinst och ett viktigt exempel. Men skulle samma sak fungera i bananbranschen? Har inte samhället förändrats sedan 80talets klor-kampanj? Hur många är villiga att gå ihop för att bilda opinion kring kravbananer?

Jag tror att svårigheten ligger i att världens stora miljöproblem är så omfattande och intrikata att en enkel konsument inte vet var hon ska börja. Om man börjar sätta sig in i lite miljöfrågor översköljs man snart av en tsunami av nya miljöproblem. Man inser snart att allting är ett komplext trasigt nät av tidigare hyffsat fungerande (eko)system. Att fokusera på ekobananens vara eller inte vara känns väldigt lätt som en yttepytte droppe i havet. Dels för att det finns så många andra problem som känns större och dels för att det finns så många andra konsumenter som kan göra något.

En sak är klar. Ingen orkar göra allting. Jag återkommer återigen till att man måste välja sina strider. Få människor orkar slåss för minskad fossilbränsleanvändning, mindre kött på tallrikarna, färre utfiskade fiskar, bekämpande av växthuseffekten, försurning, plastpåseanvändning, övergödning, transporter över hela världen, socialt hållbara förhållanden av mat/teknik/klädproduktion i nord och syd, oljeledningar i naturskyddsområden, giftfria produkter till barn och vuxna etc etc etc. Därför tror jag på något sätt att man får välja sina fokusområden. Om du gillar att cykla och äta giftfri mat så fokusera på det. Gör det helhjärtat och försök påverka din närmsta krets att göra detsamma. Du behöver inte tänka att du också borde jobba för att östersjön ska bli mindre övergödd, eller att skriva påverkansbrev till H&M och Cheap monday om att de ska skärpa sina code-of-conduct-listor. Kostymnissarna i EU och FN kanske får lov att flyga runt jorden om de tar ansvar för att smartare beslut och avtal skrivs som påverkar marknaden och det globala samhället i stort.

Dock, och det här är viktigt, tycker jag att man måste fortsätta att vara öppen för att ta in ny fakta kring problem i världen, dvs att man i ett senare skede är villig att addera fler miljöval i vardagen. Jag har sjukt svårt för de personer som inte vill utvecklas och bredda sina egna horisont. Som är helnöjda med sitt resonemang att "jamen jag källsorterar ju, så då kan jag bränna till 500 m till affärn med min SUV och vräka i mig kött till varje måltid jag intar". Jag började min medvetna konsumtion med att inte äta tonfisk när jag gick i 2:an på gymnasiet. Efter ett år bestämde jag mig för att gå vidare och bara äta vegetariskt i skolmatsalen, men kött hemma. Sen åt jag bara vegetariskt + fisk. Sen började jag leta efter fairtradeprodukter i butiken. Sen kom ekobananerna och skippandet av halvfabrikat. Och så där har jag fortsatt. Jag har tagit det i min takt och hela tiden plussat på min egna Do n' Don't-lista. Rom byggdes inte på en dag heter det ju och det stämmer rätt bra in på en ekomedveten livsstil också. Och liksom Rom är en medveten livsstil aldrig riktigt färdigbyggd det finns alltid små hörn att fila vidare på. Men trots det är det rätt imponerande om man tar ett par steg tillbaka för att beskåda det man lyckats bygga upp.


På frågan om var ansvaret ligger när det gäller att förändra världen, försöker jag nog säga att den ligger på oss alla, men att hela världens alla miljöfrågor inte bör ligga på en enskild individs axlar. Låt oss fördela bördan så att allas våra ryggar kan vara fortsatt starka.





3 kommentarer:

  1. Så bra skrivet, jag delar!

    SvaraRadera
  2. Jag skriver genast under på 1, 2 och 5. De är redan införda och självklara hos oss. Trean, njaaaa... MSC-märkt torsk åker ner titt som tätt, det är den godaste fisken. Tonfisk o räkor är väldigt sällan dock. Fyran är kört när det krävs bil för att ta sig till närmaste busshållsplats, där bussen ändå bara går under skoldagar. Lite hopplöst nu på sommarlovet. Sexan kanske kan räknas eftersom vi inte lagar nån mat under veckorna, bara äter matlådor då. Sålunda äter vi kött på helgerna, och sen rester under veckorna. Givetvis svenskt kött och helst från lokala slakteriet. Sjuan är svårt eftersom det sällan köps kläder öht. Ungarna får i present o vi vuxna sliter på det vi har. Det som köpts nytt är snarare att räkna som utrustning. Jag kommer inte köpa beggade hjälmar, så enkelt är det. En hjälm ska anpassa sig efter bärarens huvud, inte vara anpassad efter en tidigare bärare.

    Som boende på landet kan man ibland bli väldigt frustrerad på stadsbor som ena stunden tycker alla ska gynna de svenska bönderna och köpa svenska produkter och i nästa ögonblick vill de närmast förbjuda privatbilismen. Vi som bor på landet KAN inte åka kollektivt. Det finns ingen kollektivtrafik att prata om. Den går på de stora vägarna. Cykla till bussen går ju bra, på sommaren! Men vem låter sin 9åring cykla till bussen utmed landsvägen i snömodd, med en cello på ryggen, för att kunna ta sig till musikskolan? För kulturen ska väl vara tillgänglig för oss på landet med? Och även om hon kunde ta sig TILL musikskolan kommer hon inte hem, för mellan 17 och 22 går ingen buss åt det hållet. Stad C ligger lika långt från hemmet, men dit går bara bussarna från stad A. Vi hinner köra till baletten i stad C, vänta medan hon tränar och köra hem igen, på kortare tid än kollektivtrafiken tar nån dit.
    Så gynna gärna de svenska bönderna, men låt dem få en chans att vara del i resten av samhället med! Kollektivtrafik är inte lösningen för alla.

    SvaraRadera
  3. I min stad har Hemköp börjat med att bara sälja ekobananer...

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...