I stunder när mörkret sänker sig över land och själ längtar jag hit. Till den tysta, varma, odömmande skogen.
Här kan jag gå i timmar och lyssna efter hackspettar och sus. Se stövelfötterna försvinna i vitmossan och höra skogsvattnet tjoffa när jag drar upp dem igen. Tänk att vissa organismers världsbild inte sträcker sig längre än dessa mossbevuxna marker. Tror inte de känner någon vidare saknad efter ett bredare världsspektra än så.
Vilka underbara bilder!!!
SvaraRadera