söndag 23 februari 2014

Engagemanget som skrämmer mer än det inspirerar



Jag ska alldeles snart sluta på mitt jobb. Och i och med det fick jag höra att det nog var bra och mer passande för verksamheten att min ersättare ”inte är lika grön som du är”. Dvs vi har typ samma bakgrund men jag är mer ”extrem” vad gäller livsstil än hen. Personen menade att verksamheten nog kan ta till sig miljöfrågan bättre om någon mindre grön arbetar med den.

Det här fick mig att fundera. För det känns symptomatiskt både för verksamheten med också i stort. Är det så att personer som är väldigt engagerade i en fråga snarare skrämmer bort än inspirerar?

För samma sak tycks gälla andra typer av frågor där extremism tros finnas. Som feminism t.ex. Där medelsvensson verkar ha svårt att ta till sig ett feministiskt budskap från säg Gudrun Schyman eller Kakan Hermansson, men tenderar att lystra mer om samma ord om jämställdhet sägs av Gustav Skarsgård. Gustav som verkar vara normal, som vem som helst annars, och som inte använder ord som patriarkala strukturer sådär dagligdags. Därför är Belinda Olssons omdiskuterade ”min Kamp”-program väldigt intressant. Jag och många feministvänner tyckte att det fanns så mycket dåligt att säga om det programmet, men när jag diskuterade innehållet med några arbetskamrater så insåg jag att de inte alls uppfattat det på samma sätt. De hade sett ett feministiskt budskap där jag bara sett ett fördjupande och icke-problematiserande av rådande fördomar kring feminism. Kanske för att de som inte är lika insyltad i feministträsket som jag är, kunde ta till sig programmets frågeställningar för att de kände igen sig i dem.

För kanske är det lättare att hålla med Persbrandt om att det är jävligt idiotiskt att äta så mycket kött om vi svenskar gör, än att hålla med en kollega som är vegan i samma fråga? Varför stänger vi av öronen om någon verkligen tror på något. Varför placeras dessa människor i facket ”hysterisk” och ”för mycket”. För hur många gånger har jag inte fått ängsliga frågor om vad jag egentligen äter. Och när jag säger att jag äter mjölk och ägg, ser jag att personen lättat andas ut. Som att ”Ja, okej du är inte såå extrem ändå”.

Det jag funderar på är om jag skulle göra en större miljöinsats om jag åt lite kött och lite fisk och kanske till och med köpte en liten bil som jag körde omkring med ibland. Att jag skulle vara medveten men samtidigt ”bara människa” (som många tydligen tror att jag inte är). Och att jag på så sätt skulle verka mer avslappnad och icke-up tight. Skulle jag kunna locka fler att faktiskt lyssna och ta till sig av mina miljöbudskap? Skulle jag få fler att reflektera över sin egen konsumtion och få dem att börja köpa kravbananer eller ekoägg? Hur många människor avfärdar mig som någon jobbig miljömupp som man inte orkar lyssna på?

Faktum är att jag träffat på väldigt få högt uppsatta miljö- och hållbarhetschefer som samtidigt är vegetarianer och bara köper second hand. Varför är det så? Beror det på vilken generation man tillhör, att man tror mer på kollektivet än individens möjlighet till förändring eller beror det på att det är lättare att klättra till de höga miljöpositionerna om man är en lagom krävande miljöförkämpe.

Det känns ju rätt tråkigt om man måste förklä det man brinner för i ett svennebananskal. Det känns lite typiskt lilla landet lagom. Man ska inte sticka ut för mycket. Vi ska vara lagom engagerade. Ha lagom mycket klimatångest. Bry sig lite lagom om ens barn får i sig hormonstörande reproduktionstoxiska ämnen, bry oss om Afrikas gruvarbetare men ändå välja mobiltelefon utifrån senaste funktionerna snarare än miljöpåverkan.

Vi letar förebilder överallt, men det är bara de inom räckhåll som kan förändra vårt handlande och som inspirerar oss så pass mycket att vi väljer att förändra någonting i vårt sätt att leva. Är en person för långt ifrån oss själva så har vi svårt att se hur vi själva ska nå så ”långt”. Och vi kanske rent av inte har viljan. Men om vi börjar ta små kliv på engagemang-trappan så kanske vissa av oss tillslut närmar sig och kan sporras av personen med det ”extrema” engagemanget. Huvudsaken är väl att det finns en plats och en roll för alla att spela oavsett hur grön eller feministisk du är. Vi behöver både Belinda och Gudrun. Både dig och mig. För så länge man inte fördömer och ser ned på andra människors val så tror och hoppas jag att engagemanget tillslut smittar av sig mer än det skrämmer.


 







7 kommentarer:

  1. Intressant frågeställning. Inte så roligt att få en sån kommentar när man slutar sitt jobb. För egen del handlar det om, precis som du avlutar din text, hur man framför sitt budskap. Jag gillar inte att bli påhoppad och tillsagd vad jag gör fel. Jag vill bli inspirerad av andra och blir det oftast genom att höra hur och varför andra gör sina val. Respekten är viktigt oavsett ämne. Lycka till på nästa jobbuppdrag och hoppas att de uppskattar ditt engagemang.

    SvaraRadera
  2. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det här, men däremot inte att det har med "Landet Lagom" (eller den i övrigt ständigt beskyllda jantelagen) att göra. Snarare har jag den senaste tiden funderat en del på skillnaden mellan pragmatism och idealism - tror t.ex. att många höga hållbarhetschefer har goda och högtsträvande ideal, samtidigt som deras organisationer kräver en långsammare förändringstakt (som är mindre skrämmande och därmed lättare att lyckas med).

    Det gäller ju all typ av utveckling, men de frågor jag funderar på i just det här fallet blir då bl.a.: vilken förändring kan man förvänta sig av en vanlig modern Svensson, och hur snabbt ska det gå? Och är det bättre att hållbarhetscheferna VET vad som behöver göras, eller att de faktiskt GÖR något mindre? Eller: är det bättre att vara idealist eller pragmatiker?

    Svaret är både och och ingetdera, förstås - men min poäng är att båda typerna behövs: engagemang och kunskap i all ära, men det behövs även förutsättningar, motivation och en rimlig målbild om man verkligen vill uppnå förändring. Så även om din f.d. arbetsgivare uttrycker sig lite otrevligt, så tycker jag att det låter som att de kan ha gjort en alldeles lysande rekrytering? :)

    SvaraRadera
  3. Absolut. Jag betvivlar inte att hållbarhetschefer har goda högtsträvande ideal som du säger. Men faktum är att av de jag träffat på är det inte är jättemånga som faktiskt låter sin kunskap kring miljöproblemen i världen ge stor effekt i sina egna liv. Som att många flyger till konferensen i göteborg, tar taxi till hotellet 500 meter bort, äter jätteräkor på sushi eller blir kränkta om det är vegetarisk lunch på miljömässan. Jag tror alla gör ett jättebra jobb med att driva utvecklingen framåt för företagets verksamhet, och det i lagom takt. Men det jag undrar är varför en miljöanställds privata ("extrema") val anses ska påverka verksamheten negativt. Trots att jag och säkerligen fler med mig, gjort analyser och anpassat utvecklingstakten efter verksamhetens mognad, precis som andra i samma roll, är den personliga livsstilen någonting som tydligen spelar in. Varför ses en vegetarians förslag på miljöbilar för företaget mer hotfulla och tjatiga än om en miljösnubbe som käkar kött föreslår samma sak? Det är iallafall någonting jag tycker mig mött i mitt arbetsliv. Jag har upplevt att bara för att man försöker leva som man lär så får man epitetet miljöpolis oavsett om man beter sig så eller inte. Jag tycker det synd att det verkar anses som fult att bry sig om, vilja väl och försöka leva så gott man kan utifrån den kunskap man förvaltat. Jag tror att reaktionerna som jag mött handlar om synen på vad som anses vara PK och hur delar av samhället ser på det som någonting analt. Det är många som går i försvar utan att jag på något sätt prackar på dem min egen livsstil. Jag tycker bara att det är synd att positiva miljöval ska sticka i ögonen på så många istället för att inspirera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med - och det är verkligen tråkigt om det är på det sättet. Jag upplever nog mest den mer positiva sidan i min vardag: den där "alla" är överens om att förändring krävs, men osams om exakt vad, hur snabbt och i vilken ordning. Då blir det heller sällan negativt eller fult att vara "extrem", bara möjligen lite opraktiskt ibland...

      I båda fallen bottnar det säkert, som du skriver, i något som är skrämmande eller hotfullt - förändring och underlägsenhet är väl rätt klassiskt i det sammanhanget. Men det finns säkerligen andra aspekter som spelar in också: jag tror t.ex. att många pragmatiker (mig själv inkluderad) hellre väljer sina miljö- och jämlikhetsstrider, medan vi tror/upplever att de extrema idealisterna försöker göra allt på en gång. En annan grej är förstås om organisationen ser arbetet som utveckling/värdeskapande istället för en kostnad/svårighet - det är långt ifrån säkert till och med idag...

      Radera
  4. Bra skriver. Jag har också funderat mycket på just det här. Och visst finns det utrymme för både Belinda och Gudrun men finna det plats för typ Zlatan i den kampen? Och hur gör vi med de som envist tjatar om att deras kompis som är bonde har bättre djurhållning och är miljövänligare än eko- gården bredvid? Ibland blir jag så trött. Och ibland väldigt styrkt. Det finns mycket att fundera på här.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...