Dagar som dessa vill jag stövla ut i den nordiska taigan. Omge mig av evig skog höra kornknarren och lommen från fjärran. Känna att någonting är beständigt. Att livet är skört men ändå alltid finns där överallt runt omkring. Från tunna skogsgräs till grova åttioåriga tallar och varma människor som du och jag. Idag har jag lyssnat på sommarpratare som pratat om livet och döden och medmänsligheten. Utan att veta att just deras program skulle sändas den vecka då dessa ämnen ställts på sin spets och redan är aktivt cirkulerande tankar hos oss alla. Det är tröstande ord, vackra formuleringar på den stora tomheten, den stora kärleken och filantropin som är kittet i vårt demokratiska samhälle. Det, om något, hoppas jag är lika beständigt som det skira skogsgräset som återkommer år efter år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar