Idag skrev Clara ett väldigt bra inlägg om engagemang. Om att det är så många som tycker saker om den som är engagerad. Det är det här jag försökt sätta ord på bl.a. här och här. Såhär skriver Clara:
"Gemensamt för människor som brinner för något
är att det alltid står någon utanför med armarna i kors och tycker att de
brinner fel. Engagerar man sig mot den sjuka köttindustrin säger någon att man
borde prata om svältande barn istället. Pratar man om utsatta kvinnor i Sverige
får man höra att man istället borde prata om dem i Afghanistan. Reser någon
världen runt och föreläser om miljöförstöring kritiseras den för att den
flyger. Ger någon pengar till välgörenhet får den höra att den bara försöker
lätta sitt eget dåliga samvete.
Är det verkligen människors engagemang vi ska
reagera mot? Är det inte bristen på engagemang? Måste man ställa viktiga
frågor mot varandra? Måste vi rangordna allt elände på jorden och beta av
dem i rätt ordning för att ha rätt att tycka något alls?
…
Men när vi sätter
så höga krav på varandra – att den som gör något måste
göra allt – då är vi illa ute. Vem ska våga engagera sig i
något om engagemanget gör att man blir än mer ifrågasatt? Till på köpet av
människor som själva gör väldigt lite om ens någonting alls. Det finns
någonting djupt cyniskt och destruktivt i människor som konsekvent ställer sig
utanför andras engagemang. Med armarna i kors och tycker att de som brinner
brinner fel."
Så himla
väl skrivet. Det där om att man blir ifrågasatt om man sticker ut tån och tar
ställning för en fråga, och man genast ska bli utfrågad om hur man kan göra si men
inte så, oj vad jag kan känna igen mig i det. Oj vad skönt det kan
vara att höra att det finns fler som ser det här mönstret med att de största
engagemangskritikerna är de som ofta själva inte lyfter ett finger i frågan.
Kan folk inte bara inspireras av varandra istället för att låta det dåliga
samvetet bröla högt och samtidigt trycka ned engagemanget i halsen på den som
just sagt vad den tycker. Kan inte folk bara se engagemanget hos andra som
någonting positivt och medryckande och inte känna sig så satans attackerade
hela tiden?
Tänker på när en arbetskamrat sa: Det är tur att man är olika och skrattade lite när jag pratade om att tänka efter när man valde frukt i affären så att man inte klimatbelastade i onödan. NÄÄ, i detta fallet är det INTE tur att man är olika för människor som tycker att det är ett litet sött specialintresse att vara miljömedveten ungefär som scrapbooking, borde skärpa sig. Förstår om vissa verkligen inte har ekonomiska möjligheter men annars finns det inte många ursäkter att inte engagera sig. Att välja mat BARA utifrån smaklökarna och inget annat gör mig så provocerad och det är svårt att hålla sig i skinnet när man diskuterar med oliksinnade. Varför är det jag som ses som den rabiata, det borde ju vara de som är provocerande oengagerade?
SvaraRadera