Fröken Ekoreko en av de 60 grönaste bloggarna 2014!

Oj oj oj den överraskning och stolthet jag kände när jag fick nys om att Fröken Ekoreko finns med på GreenMatch lista över de 60 grönaste bloggarna 2014. Och detta utvecklades nästan till genans när jag insåg att jag dessutom låg på femte plats! Tack snälla GreenMatch för den fina motiveringen och att ni anser att min blogg hamnar före långt mer etablerade (tillika geniala) bloggar som Miljöaktuellt, Karins miljöblogg, Föräldravrålet, Camino m.fl mfl. En sån underbart rolig sak att få fira en grå januaridag! Kolla gärna in hela listan för att hitta nya inspirerande bloggar. Det ska jag göra!


Motiveringen:

Plats 5 Fröken Ekoreko 

Med en sann passion för miljö och natur, skriver Fröken Eko Reko om ekologisk odling, orättvisor och globala insatser för miljön. Till vardags jobbar hon med samhällsplanering - miljöarbete har under många år varit en dröm för denn fröken. Att slutligen få arbeta med sin dröm beskriver hon med: “Att äntligen få det där jobbet är som att vinna guld i sitt eget OS-lopp.” Därför anser vi att bloggens författare är en förebild och inspirationskälla på mer än ett sätt.
frokenekoreko.blogspot.se 

Veckan: nytt jobb, purjolök och bra matbloggande

När en börjat ett nytt jobb går all kraft åt till det. Verkligen. Jag är helt slut. Att hänga med i nyhetsinslag och socialamedierflödet den här veckan har därmed varit nästan lika med noll. Vilket känns nästan kusligt ovant. Under veckan har jag njutit av de 120 tulpanerna jag fick från mitt gamla jobb, börjat plöja nya säsongen av House of cards och sovit sovit sovit. Men jag har också hunnit med att:

- störa mig på hur de rödlistade svenska räkorna säljs för extra extrapris! inför fredagsmyset. Känns så ledsamt att butikerna inte agerar och följer WWF's rekomendationer.

- äta upp vår sista purjolök från oktoberskörden. Nu är det bara några vitlökar och lite palmkål i frysen kvar från vårt odlingsår 2013. Men snart drar det ju igång igen. Ser så fram emot det.

- glatt mig åt att Garant tagit fram både MSC-märkt klassisk kaviar OCH randig kaviar (och dillkaviar men det är ju äckligt). Toppen om man vill pimpa frukostägget med något annat än salt.

- gillat Cissi Wallins matbloggande på alltommat. Appropå min inlägg om engagemanget som skrämmer mer än inspirerar så tror jag att Cissis inspirerande och medvetna bloggande om mat kan nå ut med miljötänk till folk som kanske skyr allt som är pro-eko eller pro-vego som något otroligt radikalt. Cissi hymlar inte med att hon älskar att äta kött men har dragit ned på köttkonsumtionen för att hon är medveten om hur ohållbar vår höga köttkonsumtion är. Två dagar i veckan räcker för henne och när det väl är dags så är äter hon prima kött som smakar himmel. Jag gör tummen upp och önskar att alla som slentrianäter trista torra skinkmackor och dåligt tillagat kött på lunchtallriken tänker till och slutar med det. Ät kött som veckans lyx och därmed pasta. Hon skriver också en del om hur allergi(o)vänligt Sveriges krog och cafémiljöer är, ffa rörande gluten men även vegankost. Bra och intressant matbloggande helst enkelt.

Överfisket och vad vi kan göra för att stoppa det

Så skrämmande tydlig film om hur skev fiskeindustrin i Sverige och världen är. Men det som är mest skrämmande är att det fortfarande är en överraskning för många! Forskare varnar om att vi kan förlora alla typer av fiskarter inom 50 år och utarma havsekosystemen med 90%.

Varför? Jo för att vi bl.a. subventionerar fisket i EU för att inte utkonkurera yrkesfiskarna. Så vi finansierar högteknologiska fiskebåtar som scannar av havsbottnen och trålar upp all fisk i området. Trålningen sabbar bottnarna då de jämnas med marken och i och med detta tröskande på havsbottnarna så frigörs metangaser som varit bundna till sedimentet ut till vattnet och därefter till i atmosfären där gasen bidrar till den globala uppvärmningen. Fin negativ spiral va?

Jag har aldrig förstått resonemanget att när vi fiskat så mycket så att vår matfisk minskar drastiskt i haven och gör att yrkesfiskarna inte kan överleva, så ger vi dem mer pengar att utarma fisket ännu mer! Det dödar ju inte bara ekosystemen utan också möjligheten att yrkesfiskarna ska kunna fortsätta sin yrkesbana framöver. Så fort forskarna säger stopp och belägg! Fiska mindre!!! så grinar yrkesfiskarna och förbannar forskarna som tar deras levebröd ifrån dem. Borde de inte rimligtvis tacka dem istället? De som faktiskt vill se till att det finns ett yrke som heter fiskare även i framtiden. För det är det som håller på att ske. Oavsett vi stoppar huvudet i en spann eller inte.

Det vi kan göra för att förbättra fiskarnas och havens situation är:

1. Ät mindre fisk

2. Välj bra fiskarter t.ex. sill, sej, hoki, makrill och musslor

3. Välj ALLTID krav- och msc-märkt fisk, fråga på restaurangen och välj vegetariskt från menyn om de inte kan svara.

4. Kryssa in bra engagerade politiker i EU-parlamentet vid nästa val. Förslagsvis Isabella Lövin som stångat sig blodig mot fiskelobbyister och tröga politikerkollegor. Kolla in hennes blogg om du undrar vad hon lyckats åstadkomma. Jag säger som jag sagt många gånger förr; att kryssa in henne i senaste valet är den mest konkreta miljöåtgärd jag gjort i hela mitt liv. Så jävla nöjd med det!

5. Prata om det! Sprid ordet! Förändra världen!

Att vara expert på energi och klimat för Svenskt Näringsliv är ju som att vara demokratiminister i Nordkorea

Alltså jag älskar Tankesmedjan i P3!

Känslan av andras ord på ens egna tankar

Ni vet känslan när man går omkring och tänker så mycket, tycker tycker tycker massa men det vill liksom inte komma ut i välformulerad text. Tankarna och tyckandet rotar runt i huvudet som en orolighetskänsla. Ett svart moln av frustration som blommar upp och påkallar uppmärksamhet i det vardagliga livet. I affärn. På gymmet. På bussen. Total otillfredsställelse att ha ofärdiga tankar och ofärdiga meningar inom sig. Och så, när man stöter på en annan persons text som är allt det där man försökt säga. Säga till sig själv men också säga till andra. Och inte bara säga. Skrika från hustaken, ta upp med kollegor över en casual kafferast, döda gemytlighetskänslan på en parmiddag bara för att de orden måste ut för att det är rätt ord och för att det är viktigt även om det är obekvämt. Idag är det de här orden och de meningar och innebörder de bildar som får mig tillfreds. Det är som att det krävdes en briljant person som tog mina tankar och satte ord på dem. Allt faller på plats och jag kan skriva under på precis allt som står. Den känslan. Oslagbar!

Önskar att alla läser och bergrundar Ninas inlägg.

Delade kläder är dubbel glädje

I lördags tog jag tunnelbanan till Midsommarkransen och knackade på och klev in genom den här dörren. Det var dags att lösa in mitt julklappspresentkort som jag fått; 6 månaders medlemskap i Lånegarderoben! Så himla fin klapp från en som väl känner till mina värderingar OCH mina ofta förekommande suck-attacker om att jag INTE HAR NÅGONTING ATT HA PÅ MIG inför en fest, en måndag eller en familjemiddag. Här fick jag alltså presenten som slår dessa två flugor i samma smäll.

Lånegarderoben fungerar lite som ett bibliotek dit man kan gå och låna kläder istället för böcker. Ett smart koncept som syftar till att minska konsumtionen. De har en drös givmilda designers bl.a. Filippa K, Dem Collective, Ekovaruhuset - House of organic, Lisa Larssons second hand och Lovisa Burfitt som sponsrar dem med kläder och smycken.

Lånegarderobens koncept är verkligen så smart. Jag gillar att man realiserat idéen med att minska konsumtionen genom gemensam konsumtion av kläder och andra accessoarer. Ofta tröttnar man ju faktiskt på sina kläder efter ett tag. Och många gånger sker klädköp på ren impuls, kanske inför lördagkvällens festligheter. Ibland funkar ju den taktiken och man hittar någonting som man verkligen fastnar för och älskar i flera år. Men det är väl inte bara jag som har köpt med mig både en och annan tröja som jag använt den kvällen och sedan aldrig mer?

Lånegarderobens garderob består av alla möjliga kläder. Både högt och lågt, och för både damer och herrar (även om damerna har ett bra mycket större utbud). Man kan även låna hattar, väskor, halsband, broscher och hårspännen. Allt med specifika tvättråd inför återlämningen. Själv gick jag därifrån med en ny varm vinterjacka, ett broderat linne och en fin stickad ylletröja. En konstig men dock väldigt trevlig känsla är att bara lämna fram ett lånekort istället för en lunta pengar i kassan.

Jag och en vän diskuterade just detta med att ha gemensamt ägande om olika saker, sk Collaborative Consumtion, så som bilpooler men i vårt diskussionsfall också olika typer av friluftsutrustningar, t.ex. tält, stormkök, liggunderlag och ryggsäck. Det är saker som ju egentligen är helt onödigt att köpa var och en för sig och sedan använda max en gång om året. Hur många liggunderlag ligger inte och torkar i alla Sveriges förrådsskrubbar? För att slippa investera ihjäl sig inför en fjällvandring eller liknande så kan man istället inventera kompiskretsen och se om någon är villig att låna ut utrustning till en. Då sparar man ju både pengar och naturresurser! Lite som när man var tonåring och delade sina vänners garderober och skor hej vilt. Vi behöver hitta tillbaka dit, även om det kan kännas främmande att dela garderob med en massa främlingar.

Det här ingår i den nya typen av delad konsumtion som handlar om att dela på produkter, verktyg och samtidigt öka utbudet av olika tjänster t.ex. att låna ut sin soffa till turister. Det här med att allt ägande ska byggas individuellt känns på utgående. Att tänka nytt, våga lita på andra och skapa en tillhörighet och gemenskap är viktiga ingredienser både när man lånar ett stormkök av en vän eller lånar nygamla kläder från en lånegarderob.

Nystart 2013

Idag är det många av oss som är tillbaka på arbetet eller i skolbänken. Jag vet inte hur ni känner med jag är jäkligt ur gängorna efter två veckors dekandent ledighet. Jag har tappat rutiner och behöver hitta rätt spår igen. Och det gäller inte bara på jobbet utan även lite i livet också. I engagemanget. Jag behöver ruskas om för att få min målbild tillbaka. Den kan ju lätt bli lite suddig när ens dagdrivarlivsstil fokuserat på filmmaraton, matmaraton och sovmorgonsmaraton.

Här är några bra saker jag har gjort eller ska göra för att skärpa till mitt miljöfokus nu i uppstarten av 2013:

- Läsa vassa blogginlägg om var världen, vägen och hoten. Bl.a. skarpa Nina Åkerstams inlägg om "Hur man kan göra istället". Handlar om behovet av ändrade maktpositioner mellan finansminister och miljöministern och naturens odiskuterbara gränser. Så gjutet skrivet. Önskar jag kunde få tag på det numret av Filter.

Jag vill även tipsa om Effektmagasinets blogginlägg "Konsten att ljuga övertygande för sig själv". Spännande teori och modell om hur vi hanterar tuffa besked så som t.ex. den globala uppvärmningen.

- Se dokumentärfilmen "End of the line" som beskrivs av The Economist som "the inconvinient truth about the oceans". Ett måste för alla som vågar blottlägga vår hänsynslösa hantering av våra hav.

 - Titta och grundligt läsa min julklappsbok "The human quest" av Mattias Klum och Johan Rockström. Makalösa fotografier på en mycket vacker och mycket trasig jord. En bok där foto och vetenskap smälter samman för att förklara dagsläget, vad som är satt i spel och hur vi ska göra för att förbättra vår värld.


Genom dessa steg är jag säker på att stigen på livstilskartan expanderar och blir tjock och tydlig som en motorväg genom landskapet. Det finns egentligen ingen annan väg. De som tror det har uppenbarligen inte läst, tittat eller förstått något av ovanstående.

Sveriges bästa gröna bloggar

En lagom dos grönt har haft sin årliga omröstning om vilka som driver Sveriges bästa gröna bloggar. Nu har vinnarna korats i de olika sju kategorierna. Jag måste säga att jag har dålig koll på de flesta som var nominerade. Jag har försökt hitta nya inspirationskällor i bloggosfären men har inte vetat var jag ska leta. Jag följer Naturskyddsföreningen, Supermiljöbloggen och Underbaraclara. Men i övrigt har jag inte hittat någon riktig favvo. Jag har dock sett ett mönster i de miljöbloggar jag hittat, vilket hittills i huvudsak kunnat kategoriserats på två vis:

Vetenskapsbloggen: Tunglästa med massiv information och statistik som värsta masteruppsatsen, vilket egentligen är intressant men som jag inte orkar ta mig igenom. Tyvärr!!

Grönt mammalivsbloggen: Där många av inläggen handlar om hur man miljöanpassar sin livstil efter man har fått barn. Inget fel i det, verkligen inte, många blir mer miljömedvetna när de får barn eftersom man då har en anledning att på allvar och för någon annans skull strida för att minska allt som är miljöfarligt i vardagen. MEN eftersom jag inte har barn så blir det lätt lite för mycket inlägg om bisfenolfria nappflaskor, tygblöjor och ftalatfria plastleksaker. Det är intressant som allmänbildning men ändå lite för långt ifrån på nåt vis.

Så jag tänkte be er kära läsare att vidga mina vyer och perspektiv med frågorna:
Vilka miljöbloggar läser ni? Vilka är favoriter? Vilka har jag missat?

Ett förtydligande.. och en seger

Nej jag har inte tappat hoppet. Men vem som helst kan verkligen känna depp och frustration över att många på gräsrotsnivå kämpar skiten ur sig, skriver remisssvar sent på kvällarna, går i demonstrationståg, sprider uppropslistor eller skriver brinnande blogginlägg, medan det knappt publiceras några framsteg på det stora hela. Från de viktiga konferensrummen. Från de största av plenumsalar. För ibland behöver man (i alla fall jag) faktiskt en push från högre håll för att få nya krafter. Som till exempel när EU igår tog beslutet att förbjuda den kritiserade fiskemetoden "finning" (att fånga hajar för att skära av den alla fenor innan den sedan dumpas i havet för en lång och plågsam död). En otrolig delseger för en uthållig fiskepolitik i världen. Läs mer om alla beslut som vår skarpaste EUparlamentariker Isabella Lövin fick igenom. Det är just sånt här jag efterfrågar, för denna typen av nyhet ger mig en sån otrolig kraft att fortsätta kämpa. Idag är jag så otroligt nöjd med att jag år 2010 var med och kryssade in Isabella till sin viktiga parlamentsplats. Det blir en så tydlig röd tråd att mitt vardagsengagemang och min röstsedel faktiskt varit en liten men icke desto mindre viktig del i att EU tog detta omvälvande och efterlängtat beslut. Hoppas att det nu ger eko runt om i världen!

Idag firar jag fredag med nyvunnen kraft och med ett hopp om att vi kan bidra på olika sätt och nivåer för att tillsammans komma små och stora steg framåt mot ett uthålligt sätt att förvalta vår planet.

Sånt man blir så glad av

Läste just Ebba von Sydows blogg lite sömnigt i morse och gick för ovanlighetens skull in och kollade i kommentarsfältet för det här inlägget, där Ebba undrar varför det minskat med just kommentarer på sin blogg. Mina trötta ögon ögnade igenom massa kommetarer men fastnade för den här. Plötsligt blev jag lite paff.

Tack snälla för fina ord, det värmer så otroligt mycket. Känns ju helt fantastiskt att vara en favorit! Bästa tisdagspeppen! Och eftersom mitt kommetarsfält inte dignar med 80 kommentarer per inlägg så blir jag så himla glad när jag hittar min blogg nämnda på andra forum. Det är ju ett bevis på att min blogg finns i medvetandet hos människor. Att jag kanske gör lite skillnad trots allt.

 Jag tänker såhär, att många läser bloggar precis som jag själv gör, dvs att man gillar och blir inspirerad av olika inlägg men utan att nödvändigtvis lämna en kommentar om det på bloggen. Jag gör det mycket sällan. För mig är det huvudsaken att ni läser överhuvudtaget. Sen får man såklart gärna lämna en kommentar om man vill, har lust och får feeling för det.

Tack!

Måste det verkligen vara så att den som gör något måste göra allt?

Lyssna på kloka Clara Lidströms radiokrönika om jantelagens cyniska kusin som osar och pyr runt ikring i det här landet. Som hävdar att de som brinner för något brinner fel och borde förändra/kriga/stödja något annat istället. Som att alla viktiga frågor i världen går att rangordna. Att man måste ta tag i det svinsämsta först innan man kan engagera sig i nåt smådåligt. Vem ska våga engagera sig i en fråga när det står en tjurig hoper människor och pekar på en och tycker att det man gör är otillräckligt?

Viktig krönika som verkligen tål att tänkas på och som stärker de som engagerar sig ändå.

World Overshoot Day

Idag, den 22 augusti är det World Overshoot Day, det vill säga den dag då vi människor konsumerat den mängd resurser som vårt jordklot kan producera på ett år. Resterande månader tuggar vi i oss jordens reserver = inte hållbart.

Supermiljöbloggen skriver följande:

"Att dagen inträffar redan den 22 augusti är så klart anmärkningsvärt och detta än mer med tanke på att förra årets Overshoot day inträffade först den 27e september. Under lång tid har mänskligheten använt sig av jordens resurser men det var under mitten av 70-talet som vi gick över den magiska gränsen när vi använder mer än vad jorden klarar av att producera. Det globala fotavtrycket som mäts är en sammanslagning av en mängd olika miljöpåverkande aktiviteter, och tillsammans visar de på ett ohållbart konsumtionsmönster".

 

Jag tycker att vi uppmärksammar den här dagen med en ny film från "the story of stuff"-Annie Leonard. Den här gången peppar hon oss till att träna upp våra medborgliga muskler så att de blir lika starka som våra konsument-muskler. För om vi ska lyckas att förändra vår överkonsumtion av jordens resurser så är det ju inte primärt genom konsumtion vi når dit. Vi måste få ut vår åsikt genom annat än ett medvetet kassakvitto.

Inlägg som förtjänar ett bättre öde än att dö drunkningsdöden på en blogg

Ibland kan jag bli lite uppgiven över att de mest lästa inläggen på den här bloggen är receptinlägg på saft och kakor eller hur man lättast gör rent en bränd kastrull. Det känns lite som en skymf mot alla de skitviktiga brinnande miljöinläggen jag skrivit. Som jag värkt och frustat fram. Som fått fingrarna och hjärtat att blöda. Som tagit flera dagar att skriva. Som kanske tagit lika många dagar att läsa?

De här inläggen har tyvärr ofta drunkat och försvunnit i de stora antal googlesökningar som hittat till bloggen i jakten på ett schysst recept på äppelmos. Men det i sig är ju också ett tecken på hur vi människor hanterar det som sker i samhället idag. Det är typiskt mänskligt att söka efter mysiga ofarliga saker i den här i rätt hårda och deppiga världen. Att flyktigt försöka piffa vardagen med en ny typ av muffins, eller en tjusig marmelad istället för att förkovra sig i miljöproblematik. Tro mig. Jag är själv expert på att använda google till just det. Men jag blir samtidigt lite fundersam över att inte fler hittar till min blogg som initialt är intresserade av miljö- och hållbarhetsfrågor. Som vill lära sig mer om hur man bidrar till att få jorden på fötter och minska sina egna ekologiska fotspår.

För att råda bot på detta tänkte jag därför helt fräckt få framhäva mina egna favoritinlägg som jag tycker är bra, råviktiga och störtintressanta. Kort och gott, de inlägg som förtjänar ett bättre öde än att dö drunkningsdöden på en blogg:


Soffengagemanget och dubbelmoralen
Skrivet från hjärtat. En sann historia som med all säkerhet utspelar sig runtom i de svenska hemmen. Varje dag. Att förfäras över jordens tillstånd men inte förmå sig se sin egen del i det som sker.

Vardagskemikalier en liten guide
En snabbguide för den som vill minska sin egen exponering av kemikalierna som finns runtomkring oss.

Det här med odlat laboratoriekött
Min egna diskussion om laboratorieodlat kött och om det kan avhjälpa den köttkris och miljökatastrof som världen står inför. Finns även publicerat på dyraremat.nu.

Kemikalielista över bästa och sämsta grönsak
En lista över vilka frukter och grönsaker som innehåller mest respektive minst bekämpningsmedelsrester. Good to know fact alltså.

Vems ansvar är det att förändra världen egentligen?
Lite av en fortsättning på soffengagemang-inlägget. Funderingar kring konsumtionens kraft att förändra. Går det verkligen att bli rädda-världen-hjälte genom att välja kravbananer i butiken?

Äggexperiment
Mitt äggtest för att själv SE skillnaden mellan ekoägg och frigåendeinomhusägg. Även fakta från KRAV om skillnaderna mellan de olika äggens näringsinnehåll. Lite kul! Mycket intressant.

Min lösning som kan rädda Östersjön
En hemsnickrad teori om hur vi skulle kunna råda bot på övergödning, algblomning, döda bottnar, överfiske och subventionerade yrkesfiskare med en enda enkel lösning. Jag tror på den! På riktigt!

Skillnaden mellan KRAV och Rainforest alliance
En snabb sammanställning av skillnaderna mellan två vanliga "miljömärkningar" och deras kriterium.



Sådär ja. Varsågoda. Sprid gärna.

Stadsodling och skepsismaffian

Åh. Jag läste just ett så bra inlägg på bloggen "Ett år med lotten" angående det vanliga ifrågasättandet att stadsodling "väl inte kan vara så hälsosamt pga stadens luftföroreningar". Läs hela inlägget här. Det är ju ändå märkligt att stadspersoner som försöker minska sitt intag av gifter och kemikalier eller kanske bara vill ha bättre koll på vad man stoppar i sig ska mötas av skepsis och fnysningar. Personerna som skickar ut denna skepsis och fnysstorm, har de i tanken följt sin egen middag tillbaka till ursprungsfröet? Har de förstått hur kommerciell odling går till? Vill de pådyvla att stadsodlande människor är lurade eftersom luftföroreningar faktiskt kanske även impregnerar deras odlingar och att de således gör allt detta bökiga med att odla på balkongen HELT i onödan? Jag vet faktiskt inte hur de tänker. Men såhär skriver Ett år på lotten-Elin i frågan (Heja Elin!);

"En av de vanligaste frågorna när man pratar om stadsodling brukar handla om just avståndet till närmaste väg. Vilket är en helt legitim fråga. Det är klart att man inte ska odla under dåliga förhållanden, eller på nån gammal industrimark där kvicksilvret står som spön i backen.

Men så här brukar jag tänka med stadsodling: vad vet vi egentligen om hur grönsakerna vi köper odlats?

Med allra största sannolikhet växer de nära en väg eller flygplats för att transporten ska bli så billig som möjlig. Åk bil genom södra Sverige och du kommer att ha en utsikt av grönsaksfält åt båda hållen. Potatis, majs, lök, bönor, jordgubbar. Och det är i Sverige, där gamla lager av utfasade bekämpningsmedel varit slut i många, många år. I andra länder, där förbuden kommit senare, jobbar man fortfarande på att tömma sina lager…

Så förutom det – förutom att köpegrönsakerna med största sannolikhet vuxit ÄNNU närmare en väg än vad dina egna stadsodlade grönsaker – så finns alltså även de här variablerna att förhålla sig till: jord, gödsel, vatten.

Hur ser gifterna i jorden ut där de köpta grönsakerna odlats? Om det är en grönsak som inte kommer från Sverige kan det vara allt från gammal DDT till utbrunnet uran. Och hur har de gödslats? Är det nåt skumt konstgödsel? Eller om det är kogödsel, vilken typ av insektsmedel/ ogräsmedel/ svampgift har kornas foder besprutats med? Och vilka mediciner har de fått?

Så även om det bara handlar om tre månader om året så är det i alla fall tre månader när du med säkerhet kan stryka DDT, teslor och svampgifter från listan över lunchingredienser."


Hörrni skepsismaffian, har ni tänkt på det va, va, VA?

De som brinner brinner fel

Idag skrev Clara ett väldigt bra inlägg om engagemang. Om att det är så många som tycker saker om den som är engagerad. Det är det här jag försökt sätta ord på bl.a. här och här. Såhär skriver Clara:

"Gemensamt för människor som brinner för något är att det alltid står någon utanför med armarna i kors och tycker att de brinner fel. Engagerar man sig mot den sjuka köttindustrin säger någon att man borde prata om svältande barn istället. Pratar man om utsatta kvinnor i Sverige får man höra att man istället borde prata om dem i Afghanistan. Reser någon världen runt och föreläser om miljöförstöring kritiseras den för att den flyger. Ger någon pengar till välgörenhet får den höra att den bara försöker lätta sitt eget dåliga samvete.

Är det verkligen människors engagemang vi ska reagera mot? Är det inte bristen på engagemang? Måste man ställa viktiga frågor mot varandra? Måste vi rangordna allt elände på jorden och beta av dem i rätt ordning för att ha rätt att tycka något alls?

…

Men när vi sätter så höga krav på varandra – att den som gör något måste göra allt – då är vi illa ute. Vem ska våga engagera sig i något om engagemanget gör att man blir än mer ifrågasatt? Till på köpet av människor som själva gör väldigt lite om ens någonting alls. Det finns någonting djupt cyniskt och destruktivt i människor som konsekvent ställer sig utanför andras engagemang. Med armarna i kors och tycker att de som brinner brinner fel."

Så himla väl skrivet. Det där om att man blir ifrågasatt om man sticker ut tån och tar ställning för en fråga, och man genast ska bli utfrågad om hur man kan göra si men inte så, oj vad jag kan känna igen mig i det. Oj vad skönt det kan vara att höra att det finns fler som ser det här mönstret med att de största engagemangskritikerna är de som ofta själva inte lyfter ett finger i frågan. Kan folk inte bara inspireras av varandra istället för att låta det dåliga samvetet bröla högt och samtidigt trycka ned engagemanget i halsen på den som just sagt vad den tycker. Kan inte folk bara se engagemanget hos andra som någonting positivt och medryckande och inte känna sig så satans attackerade hela tiden? 

Bloggtips

Jag och 440 000 andra bosparare inom HSB fick förra veckan medlemstidningen i brevlådan och jag var nog inte den enda som blev sjukt inspirerade och imponerade av den är kvinnan och hennes upfinningsrikedom. Hon letar skräp och gör om det till funktionella prylar i hemmet. Jag fick ett starkt behov av att gå ned och rota i mitt eget soprum, att åka ut och spana in ödetorp på landsbygden och dra till myrorna och fynda fina bortlämnade saker. Artikeln och bloggen är en tydlig kommentar till slit och slängsamhället och en stor motivation för att ta till vara på och hitta nya användningsområden för alla prytlar som finns runt omkring oss. Jag är t.ex. sjukt sugen på att göra en egen glödlampssnörlampa.

Kolla in hennes blogg Skrotochskräpimitthjärta.