Känslan av andras ord på ens egna tankar

Ni vet känslan när man går omkring och tänker så mycket, tycker tycker tycker massa men det vill liksom inte komma ut i välformulerad text. Tankarna och tyckandet rotar runt i huvudet som en orolighetskänsla. Ett svart moln av frustration som blommar upp och påkallar uppmärksamhet i det vardagliga livet. I affärn. På gymmet. På bussen. Total otillfredsställelse att ha ofärdiga tankar och ofärdiga meningar inom sig. Och så, när man stöter på en annan persons text som är allt det där man försökt säga. Säga till sig själv men också säga till andra. Och inte bara säga. Skrika från hustaken, ta upp med kollegor över en casual kafferast, döda gemytlighetskänslan på en parmiddag bara för att de orden måste ut för att det är rätt ord och för att det är viktigt även om det är obekvämt. Idag är det de här orden och de meningar och innebörder de bildar som får mig tillfreds. Det är som att det krävdes en briljant person som tog mina tankar och satte ord på dem. Allt faller på plats och jag kan skriva under på precis allt som står. Den känslan. Oslagbar!

Önskar att alla läser och bergrundar Ninas inlägg.