Engagemanget som skrämmer mer än det inspirerar

Jag ska alldeles snart sluta på mitt jobb. Och i och med det fick jag höra att det nog var bra och mer passande för verksamheten att min ersättare ”inte är lika grön som du är”. Dvs vi har typ samma bakgrund men jag är mer ”extrem” vad gäller livsstil än hen. Personen menade att verksamheten nog kan ta till sig miljöfrågan bättre om någon mindre grön arbetar med den.

Det här fick mig att fundera. För det känns symptomatiskt både för verksamheten med också i stort. Är det så att personer som är väldigt engagerade i en fråga snarare skrämmer bort än inspirerar?

För samma sak tycks gälla andra typer av frågor där extremism tros finnas. Som feminism t.ex. Där medelsvensson verkar ha svårt att ta till sig ett feministiskt budskap från säg Gudrun Schyman eller Kakan Hermansson, men tenderar att lystra mer om samma ord om jämställdhet sägs av Gustav Skarsgård. Gustav som verkar vara normal, som vem som helst annars, och som inte använder ord som patriarkala strukturer sådär dagligdags. Därför är Belinda Olssons omdiskuterade ”min Kamp”-program väldigt intressant. Jag och många feministvänner tyckte att det fanns så mycket dåligt att säga om det programmet, men när jag diskuterade innehållet med några arbetskamrater så insåg jag att de inte alls uppfattat det på samma sätt. De hade sett ett feministiskt budskap där jag bara sett ett fördjupande och icke-problematiserande av rådande fördomar kring feminism. Kanske för att de som inte är lika insyltad i feministträsket som jag är, kunde ta till sig programmets frågeställningar för att de kände igen sig i dem.

För kanske är det lättare att hålla med Persbrandt om att det är jävligt idiotiskt att äta så mycket kött om vi svenskar gör, än att hålla med en kollega som är vegan i samma fråga? Varför stänger vi av öronen om någon verkligen tror på något. Varför placeras dessa människor i facket ”hysterisk” och ”för mycket”. För hur många gånger har jag inte fått ängsliga frågor om vad jag egentligen äter. Och när jag säger att jag äter mjölk och ägg, ser jag att personen lättat andas ut. Som att ”Ja, okej du är inte såå extrem ändå”.

Det jag funderar på är om jag skulle göra en större miljöinsats om jag åt lite kött och lite fisk och kanske till och med köpte en liten bil som jag körde omkring med ibland. Att jag skulle vara medveten men samtidigt ”bara människa” (som många tydligen tror att jag inte är). Och att jag på så sätt skulle verka mer avslappnad och icke-up tight. Skulle jag kunna locka fler att faktiskt lyssna och ta till sig av mina miljöbudskap? Skulle jag få fler att reflektera över sin egen konsumtion och få dem att börja köpa kravbananer eller ekoägg? Hur många människor avfärdar mig som någon jobbig miljömupp som man inte orkar lyssna på?

Faktum är att jag träffat på väldigt få högt uppsatta miljö- och hållbarhetschefer som samtidigt är vegetarianer och bara köper second hand. Varför är det så? Beror det på vilken generation man tillhör, att man tror mer på kollektivet än individens möjlighet till förändring eller beror det på att det är lättare att klättra till de höga miljöpositionerna om man är en lagom krävande miljöförkämpe.

Det känns ju rätt tråkigt om man måste förklä det man brinner för i ett svennebananskal. Det känns lite typiskt lilla landet lagom. Man ska inte sticka ut för mycket. Vi ska vara lagom engagerade. Ha lagom mycket klimatångest. Bry sig lite lagom om ens barn får i sig hormonstörande reproduktionstoxiska ämnen, bry oss om Afrikas gruvarbetare men ändå välja mobiltelefon utifrån senaste funktionerna snarare än miljöpåverkan.

Vi letar förebilder överallt, men det är bara de inom räckhåll som kan förändra vårt handlande och som inspirerar oss så pass mycket att vi väljer att förändra någonting i vårt sätt att leva. Är en person för långt ifrån oss själva så har vi svårt att se hur vi själva ska nå så ”långt”. Och vi kanske rent av inte har viljan. Men om vi börjar ta små kliv på engagemang-trappan så kanske vissa av oss tillslut närmar sig och kan sporras av personen med det ”extrema” engagemanget. Huvudsaken är väl att det finns en plats och en roll för alla att spela oavsett hur grön eller feministisk du är. Vi behöver både Belinda och Gudrun. Både dig och mig. För så länge man inte fördömer och ser ned på andra människors val så tror och hoppas jag att engagemanget tillslut smittar av sig mer än det skrämmer.