Perspektiv

Sommaren varmaste dag hittills. Idag har jag legat på en filt vid en sjö och tagit sommarens först dopp. I baddagspackningen fanns både en god bok, syltkakor och islatte i termos och till lunch blev det medhavd quinoasallad med halloumi. En lat skön sommardag som utspelar sig på så många platser i Sverige just nu.

Samtidigt får jag rapporter från min bror som just nu är på uppdrag med Läkare utan gränser. Han är mitt i en fruktansvärd svältkatastrof. En svält som ingen känner till eller rapporterar om här i vår del av världen. En svält där det finns barn av skinn och ben som är 1 år gamla och som väger mindre än en vanlig nyfödd i Sverige. Som kämpar för sina liv i torkan och värmen. En svält där den långvariga mat- och näringsbristen leder till bristsjukdomar och begränsningar av viktiga utvecklingssteg hos både små och stora barn. Detta sker i ett område där alla (ALLA) barn redan lider av mask (eller värre) i magen och många har drabbats av parasiter som lägger ägg under tå -och fingernaglarna, som förstör deras händer och fötter på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt. Och på detta läggs alltså akut svält.

Det är så svårt att få dessa rapporter från en vardag som skiljer sig så från min egen. Jag får en klump i magen varje gång jag och min bror pratar i telefon, och det är så svårt att återgå till det jag just företagit mig. Eller att få bilder, som den ovan, skickade till mig medan jag äter min jordgubbsfrukost. Det är lätt att känna att allt jag gör är trivialt i jämförelse. Jag kan inte hjälpa eller underlätta på något vis varken för min bror eller människorna där på plats. Och det stör mig att allt detta lidande pågår utan att någon talar om det på nyheterna. Tusentals människorna svälter och barn dör i ett land, utan att vi ens får reda på det. Inga insamlingar pågår. katastrofen nämns inte ens i en notis i tidningarna. Precis den känsla av upprördhet som jag fick när jag läste Schibbye och Perssons bok 438 dagar om övergreppen i Etiopiens öknar som skedde utan omvärldens vetskap eller intresse.

Apropå det, idag såg jag dokumentären "Yrke fotograf - Niclas Hammarström" på SVTplay. (Ni vet fotografen som blev tillfångatagen i Syrien 2013 tillsammans med journalisten Magnus Falkehed?). Den visar Niclas bilder från den svåra vardagen i krigets Syrien. Vackra men såklart fasansfulla bilder. Bilder som säger mer än tusen ord, även om Niclas beskrivande ord om sammanhang och bakgrund gör det så mycket mer levande. Dokumentären tar även upp vikten av att journalister bryter sin egen trygga vardag och åker iväg på repotageuppdrag för att vi i resten av världen ska få veta vad som pågår. Att dra världens blickar dit där ofattbara orättvisor pågår är ju första steget för att gemensamma insatser kan sättas in. Utan rapportering finns inte problemet.

Jag kan verkligen rekommendera att se den någon av dessa varma (eller regniga) sommarkvällar. Även om det känns motigt att se "något tungt", och även om du hellre tittar på nya avsnitt av favoritserien eller sjunger med i Allsången på Skansen. För det är så lätt nu att stänga av det som händer i världen. Att tänka bort alla orättvisor och allt hemskt och bara ta semester från det också. Att istället oroa sig över mygginvationer vid sommarstugan eller om mjölken kommer hinna surna i kylen över helgen. Men jag tycker, och det här säger jag med eftertryck, att det är vår förbannade skyldighet mot de som lever och jobbar i krig och katastrofområden, att som trygga välmående människor här i västvärden söka information och inte blunda för det som händer i resten av världen. Inte så att vi ska skämmas eller må dåligt över allt vi har här, eller nedvärdera de reella problem vi står inför i Sverige. jag menar bara att vi ska ta till oss av det som faktiskt rapporteras om. Och vara medvetna om att vi är priveligerade här, jämfört med hur livet ter sig på andra platser i världen. Så att vi verkligen förstår vad vi har och vad folk som flyr från krig och katastrofer söker när de kommer hit till Sverige och Europa och andra "trygga" delar av världen.


Fler tips på omskakande och viktiga berättelser och reportage mitt i sommarsverige är:

• Terese Cristianssons sommarprat i P1.  I sitt program återvänder hon till människor och händelser hon har mött i sin tid som korrespondent: barnfabriker där kvinnor tvingas föda barn som säljs helt nyfödda – med eller utan moderkaka; byggnader med män, kvinnor och barn som beskjuts med missiler och om att försöka stoppa krig med journalistik. Ett sökande efter rättvisan, svar och att civila offer i krig ska få ett bättre svar än ”shit happens” då de frågar varför de har drabbats av krigets fasor.

• "Betala eller vi dödar dem!" - Dokument utifrån-reportage. I Sinaiöknen sitter 100-tals eritreanska flyktingar fängslade hos utpressare som begär stora lösensummor av deras släktingar. Genom mobilsamtal via en ideell nätradiokanal i Sverige får vi följa dessa människoöden både bland kidnappade och deras släktingar. (Obs! Kan endast ses till och med fre 10 jul).

PS. Om vi håller oss uppdaterade och ser och lyssnar till reportage som dem ovan, blir det väldigt tydligt hur sjukt det är av Jimmie Åkesson att t.ex. säga i "Almedalen debatt" att han tycker att de som krigar för IS ska "portas från Sverige och stanna i stater där det är legitimt att våldta och mörda och halshugga folk. Att de kan stanna där och bygga ett sådant samhälle där nere i Islams namn". Han påstår alltså att det finns "stater" som tycker att IS-skräckvälde är legitimt (vilka är det?). Och att lösningen på det helt enkelt är att stänga EU-portarna, och sen titta på medan befolkningen på andra sidan förtrycks, förslavas och mördas. Kanske att vi kan skicka lite pengar som "gör mer nytta på plats". Enkelt att säga på en scen i Almedalen i trygga semestermysiga Visby.

Grönsakslandet - Äntligen en grym odlingspodcast!

Alltså januari är en brutal månad för oss odlare, jag menar, vi (läs jag) har inte fått utlopp för våra odlingsnerver sedan ca mitten av oktober. Och mörka kalla januari innebär eg bara en lång lång väntan till ljusare tider för att vi verkligen ska kunna sätta igång med de små efterlängtade jordfyllda krukorna på fönsterbrädan som ska pysslas om.

Vad kan då vara bättre än att precis just denna tid, upptäcka att bästa Sveriges Radio börjat sända en podcast om odling! (Hur kan jag ha missat denna pärla som tydligen började sändas runt jul förra året?) Podden heter Grönsakslandet där de fina vänliga och roliga människorna tillika odlarna Bella Linde och Elin "the secret gardener" Unnes snackar odling på en underbart nördigt men ändå inkluderande sätt så även en nybörjare kan förstå och lär sig mer. Podden är både informativ och himla mysig för den som kan fundera över groddning, kompostering, besk sallad, eller vilken som är den bästa sortens squash.

Jag brände självklart alla tre (hittills) släppta avsnitt på ett bräde och ansåg mig vara, efter ca 5 minuters lyssnande, ny bästis och bundis med dem båda två. Dock blev ju odlingssuget så oerhört mycket större efter detta lyssnande. Jag ville släppa allt för händerna och akut åka in till närmsta trädgårdsbutik och klämma och känna på sättpotatis, pelargonsticklingar och slumpmässiga fröpåsar, även om det egentligen inte alls är tid för det ännu. Eller i alla fall inte akut bråttom att fixa precis just nu.

Så, resultatet av denna upptäckt är att jag gått från att vara en slumrande kolonist till att nu ha abstinens efter att både få börja odla igen och att få lyssna på nästa avsnitt av denna genialt fina podden. Oh well. Får ta och klicka hem ett par fröpåsar från Runåbergs fröer för att stilla den värsta odlingsfrossan.

Årets smartaste reklamfilm?

Det här kan ju vara årets smartaste reklam hittills. Måste ses till slutet! Big ups för Sum of Us!

Boktipset: Hungerspelen trilogin

Nu har jag läst en bok (eller egentligen tre) igen. En bok värd att tas upp under miljö- och hållbarhetsluppen. Nämligen Hungerspelstrilogin. En oerhört hajpad ungdomsbokserie med några minst lika hajpade efterföljande filmer (ja jag är lite efter). Jag behöver knappast skriva så himla mycket om handlingen. Många vet säkert redan vad den handlar om i stora drag. Men lite kort kommer här en resumé.

Handlingen utspelar sig i Panem - landet som reste sig ur askan av det som en gång kallades Nordamerika. Efter torrperioderna, stormarna, bränderna, de stigande haven och det brutala kriget om det lilla som blev kvar, efter allt detta skapades Panem. Panem är en lyxig huvudstad med 13 omkringliggande distrikt som är råvaruproducenter och förädlare av produkter till huvudstaden. Pga ett tidigare uppror som slutade med att distrikt 13 utplånades, har centralmakten straffat kvarvarande distrikt genom att skapa Hungerspelen - ett spel för att stävja distrikten så att de aldrig glömmer den mörka tiden tidigare. Reglerna i spelen är enkla: varje distrikt skickar en flicka och en pojke vardera att delta varje år. De 24 ungdomarna (12-18 år) hålls instängda på en enorm utomhusarena där de kämpar på liv och död i ett långsamt gladiatorspel, som övervakas och direktsänds i den enda och hårt kontrollerade tv-kanalen med miljontals tittare. Den sista överlevande vinner. Vi får följa tjuvjägaren Katniss Everdeen som anmäler sig frivilligt till spelen för att skona sin lillasyster som blir framlottad som distrikt 12 kvinnliga spelungdom.

Böckerna som innehåller en ordentlig dos samhällskritik har jämförts med William Goldings klassiker "Flugornas herre" eftersom den handlar om barn som dödar barn. Men medan Flugornas herre vill komma åt vad som händer i en värld i frånvaro av lagar och regler, en anarki, och vilka olika roller (eller innersta drifter) vi människor tar, handlar Hungerspelen snarare om en kritik av tydliga och oöverstigliga klassklyftor, nöjesindustrin och mediefieringen i ett utvecklat konsumtionssamhället.

En sak jag tänkt på i boken, är att den beskriver en annan sida av våldsbruket och dödandet än vad vi idag, är vana vid i andra filmer/böcker. Boken beskriver återkommande mardrömmar och psykisk nedbrutenhet, alkoholism eller andra typer av känslodämpande substanser som ett resultat av morden som sker på arenan. Att döda en annan människa är inte något som går att skaka av sig, som går över efter en vecka, eller när allt verkar gå bra. Oavsett om personen försökte döda dig, din vän, eller betedde sig som ett monster. Det tycker jag är så himla bra. Bra att en ungdomsbok tar upp ett så viktigt och tungt ämne.

Samhällskritiken är ju även det en smocka mot dagens samhälle och vart vi verkar vara på väg. Som ett varnande finger skildras resultatet av all den effektivisering som vi påbörjat. Att det finns en fara i att ett land eller distrikt enbart ska producera en enda vara. Vad händer om skörden slår fel eller det blir torka,  eller om det blir upplopp eller strejk? Mångfald är alltid bättre än enfald.



Det jag tycker är extra intressant ur ett apokalyps-perspektiv är att Katniss klarar sig så bra i Hungerspelen eftersom hon har kunskap om naturen och vad den kan ge i form av föda, medicinalväxter och skydd. En kunskap som i Sverige och andra utvecklade länder blir alltmer bortglömt. De urbaniserade hungerspelungdomarna var farliga medan de hade sina tekniska vapen men när de blev av med dem så stod de sköra och försvarslösa. En intressant aspekt tycker jag. Jag har faktiskt blivit så inspirerad att jag gått med i facebook-gruppen "Ätliga växter i Sverige". Vi får aldrig glömma att vi aldrig är mer än naturen runt omkring oss, och ju bättre anpassade vi är desto bättre överlever vi.

Passa på att läsa boken nu i höst, innan tredje filmen släpps vid jul. Då kan du liksom jag se fram emot en maratonvisning av de två tidigare filmerna innan biobesöket.

Favorit som sommarrepris:Köttguiden!

Efter Fiskguiden och Återvinningsguiden kommer nu Köttguiden; som ska lotsa osäkra konsumenter till ett mer miljövänligt middagsval. Den här guiden är otroligt genomarbetad och går igenom nötkött, fläskkött, kycklingkött och ägg, lammkött samt alternativa proteinkällor. Dessutom skiljer man på köttets ursprung och eventuella märkningar och allt illustreras med de glada och ledsna gubbarna som vi känner igen från de svenska miljömålen. Det jag tycker är bäst med köttguiden är att den tar ett helhetsgrepp på de största djurskydds- och miljöproblemen kopplat till köttproduktionen och inte enbart klimatpåverkan som många andra sammanställningar tar upp.

Det här typen av både översiktlig och enkel information tillsammans med fördjupande avsnitt täcker in det mesta av det konsumenter kan vilja ha reda på gällande köttets miljöpåverkan. 

För det är inte enkelt att förstå och räkna ut allt själv som konsument. För att ta ett exempel så har jag en vän vars kille kommer ifrån Argentina (där det äts en hel massa kött hela tiden). Min vän berättade att de brukade köpa kött från Argentina i hötorgshallen i Stockholm väl medveten om de långa transporterna. Men eftersom köttet ansågs ha bättre kvalitet, vara billigare och även om det är flygtransporter så trodde hon att det var ett bättre miljöval då nötdjuren går ute året om och bara äter gräs på det stora stäpplandet Pampas. Inget sojafoder eller bekämpningsmedel. Jag tyckte det lät rimligt. Men om man letar upp Sydamerikanskt kött  i köttguiden kan man läsa följande:

Exempel - Importerat nötkött från Sydamerika

Klimat: Allt importerat nötkött ger som det svenska upphov till stor klimatpåverkan, p.g.a. utsläpp av metan från fodersmältning, samt utsläpp från foderodling och gödselhantering. Nötkött från Sydamerika ger extra höga utsläpp, nästan dubbelt så höga som det europeiska nötköttet, p.g.a. att djuren där växer långsamt och hinner släppa ut mycket metan under sin livstid. Dessutom sker mycket stora utsläpp av koldioxid från marken och från växtligheten som tas bort när skogs- och buskmarker omvandlas till betesmark. Klimatpåverkan från transporter av kött bidrar bara med några procent av köttets totala klimatpåverkan även om transporten sker från Sydamerika 

Biologisk mångfald: Ökad efterfrågan på kött från Sydamerika leder till att skogs- och buskmarker med mycket hög biologisk mångfald skövlas och omvandlas till betesmark. Detta är mycket allvarligt då dessa marker är bland de artrikaste i världen. Därför får kött från Sydamerika stort rött ljus. 

Kemiska bekämpningsmedel: I Brasilien betar djuren ute året om och användningen av kemiska bekämpningsmedel på betesmarkerna är sannolikt låg (data saknas). Betesmarkerna i Brasilien har dock anlagts på marker där den naturliga floran med hjälp av bekämpningsmedel ersatts med högproducerande gräsarter. På andra platser i Sydamerika och även i mindre omfattning i Brasilien slutgöds djuren i så kallade "feed-lots", trånga fållor där de ges kraftfoder för att växa snabbt. I sådana system blir användningen högre. 

Djurskydd och bete:  Nötdjuren i Sydamerika lever ett fritt liv med bete utomhus hela året (Sydamerika). Djur som går ute på stora ytor riskerar dock sämre tillsyn och kan få dras med skador och sjukdomar längre än djur som står i stall eller går på mer begränsade betesmarker. Djuren i Sydamerika skyddas inte av lika sträng djurskyddslagstiftning som i Sverige. Tjurarna kan t.ex. kastreras utan bedövning. I Brasilien och Argentina finns lagar kring slakt som är strängare än i EU. Slakt utan bedövning är inte tillåtet. Därför blir det gult ljus för det sydamerikanska köttet där djuren betar hela året.

Se där. Det är alltså inte alls ett miljöbättre alternativ än svenskt kött, och och framförallt inte bättre än svenskt kravmärkt kött. Det är på så många olika sätt miljöförkastligt. Och med det menar jag inte att hänga ut min vän som är väldigt insatt och miljömedveten, utan bara påvisa att det är så himla svårt att se hela bilden och produktionens miljöproblem.

Jag önskar verkligen att alla jag känner skulle ge köttguiden minst en halvtimmes surfning för att få större förståelse för hur produktionen av kött faktiskt ser ut i Sverige och världen idag. Att den är långt ifrån Bregottfabrikens ystra och välkammade kossor som skuttar i prästkragsbeklädda hagar. Om man ger köttguiden sin uppmärksamhet kommer det blir svårare att sträcka sig efter den billiga danska fläskfilén eller de importerade kycklingarna. Låt oss inte blunda för denna annars så dolda verklighet!

Favorit som sommarrepris: Rastlösheten över att se tiden rinna oss ur händerna

Oftare och oftare numer känner jag mig stressad över faktumet att tiden rinner mänskligheten ur händerna. Vi står och stampar och vet egentligen vilken väg vi bör ta för att komma allra längst i vårt mänskliga evolutionära lopp. För om vi ska komma längst rent överlevnadsmässigt bör vi hoppa på och genomföra en hel del stora grejer på global och lokal nivå. Det innebär att rumstera om och ändra tankesättet och samhället i grunden. Att bygga på andra saker än kliva-över-lik-vinster till vissa rika grupper. För den här köttskandalen som fortfarande skapar rubriker är ju bara ett symptom på en större samhällelig sjukdom. Självklart kommer det att fuskas med matprodukter om marknaden kräver allt billigare livsmedel. För det är ogörligt att ta fram en reko lasagne på vettiga råvaror om den ska kosta under 30 spänn. Man har bantat produktionsledet ända tills det inte går längre. Då fuskar man, blandar i billigare råvaror för att folk ändå inte kan avgöra skillnaden. Därför består korv mer och mer av ströbröd och E-kryddor. Därför består hamburgare av hjärta och blod.

Att ändra samhällets grundstoder har gjorts förr, men känns nästan omöjligt i vårt nedärvda begränsade korta långtidsminne. Det är lite som att det som inte skett under ens egen levnadstid upplevs aldrig ha hänt. Men tänk hur omvälvande det måste ha varit för människorna när man gick från bilden av världen som rund och inte platt. Det är inte en lätt sak att smälta och det kommer att ta tid. Vissa kommer att hoppa på det nya tankesättet tidigt och vissa kommer krampaktigt hålla kvar vid det gamla så länge som möjligt (förmodligen är de de som tjänade mest på den samhällssynen). Omställningsrörelsen i Sverige börjar växa och sprida sig mer och mer, och det har dykt upp ett par reportage och personporträtt i media som speglar dem som börjat tänka om. Det som är viktigt är att det är en politiskt obunden rörelse, med folk från alla olika partifärger som insett att den här miljöfrågan är mer än en fråga i mängden av andra frågor.  Det är inte den som ska anpassas till rådande samhällsklimat och få lagom stor plats, utan det är samhället som ska anpassas efter jordens ändliga resurser.

För att dra mitt strå till stacken och bidra till att vi tar några kliv i rätt riktning vill jag sprida de tre filmer jag sett den senaste tiden som handlar om just detta. Att tänka om. Gör om och göra rätt. Jag hoppas att alla vill ge dem av sin tid. Passa på under sommarlovet och utbilda er. Koka kaffe och tryck på play. Det är det bästa jag gjort i år. För jag har fått en målbild om var jag vill att vi ska vara om 10 år, vad mitt engagemang strävar mot. Målbilder är A och O för att veta var vi ska. Annars blåser vi runt planlöst och låter andra bestämma var vi hamnar = katastrof. Nu kör vi!

1) En första trigger för mig var den här otroligt spännande dokumentären: Systemfel som hotar världen. Så sjukt mindblowing. Den lyfter på stenar som jag inte vetat eller vågat lyfta på tidigare. Se den. Gör det bara! Den är så lätt att fastna i, så långt ifrån långrandiga skolföreläsningar. Man kanske inte håller med om allt. Men oj.

2) Fick tips att se den här filmen från Gustav. Kanske att Allan Savory stundtals tangerar skolföreläsningen välkända rum, men det här är alltför spännande för att tycka att det blir långtråkigt. Han ifrågasätter vår syn på boskapsuppfödning som klimatbov och menar att rätt hanterat så kan boskapen bidra till att återskapa trasiga ekosystem, Detta då boskapens gödsel tillför marken näring igen, vilket gör att det växer. Och när gräs och buskage grönskar så binder de koldioxid vilket är gött för klimatet. Med talande bilder övertygar han i alla fall mig om att dagens hantering av boskap i USA och Afrika etc går att göra på ett mycket bättre sätt. Vi måste komma ihåg att vi inte bara sabbat klimatet utan också har en hög förlust av biologisk mångfald och att ökenspridningen i världen är ett stort problem även om vi i Norden har svårt att se effekterna.

Allan Savory - Keeping Cattle: cause or cure for climate crisis? from Feasta on Vimeo.



3) Tredje filmen men absolut inte på bronsplats kommer vår svenske miljöforskare Johan Rockströms. The man the myth. Shit alltså, det är först nu jag har insett hans storhet. Helt klart den skarpaste kniven i den svenska miljölådan. Han har ett Ted Talk där har pratar om planetära gränser och hur vi pushar jordens ekosystem från flera håll. Men också att vi är första generationen att på riktigt förstå omfattningen av vårt handlande och därmed är vi också första generationen som kan ändra oss och ändra våra system till hållbara sådana. Grymt sammanfattat (om än i högt tempo), han får vem som helst att förstå att det är allvar.

Den stora frågan bakom alla dessa filmer är alltså: Vill vi springa en generationsstafett med en grön planetär stafettpinne att överlämna till våra barn och barnbarn, eller ska nästa generation få springa sin livs värsta mara utan vätskekontroller eller powerbars i målfållan?

Bra talat!

 

 

 

 

Idag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Jag vill därför passa på att tipsa om detta fantastiska tal av Isabella Lövin. Spot on rörande vad som är viktigt och vad vi väljer att lägga vår energi på. Det är lätt att gå vilse när många andra pekar frenetiskt åt andra håll än det en själv har tänkt att gå. Jag fortsätter att vara imponerad över denna grymt smarta och proffsiga kvinna! Vi behöver fler som hon i svensk politik.

Alice och meningen med livet

From i helgen kan vi i vanlig ordning lyssna till Sommarpratarna i P1. Programmet som för många är lika med att ligga i hängmattan, åka bil till landet, dricka kaffe i köket medan det regnar utanför. Jag älskar sommar i P1 för dess skildringar, oväntade historier och för att de ibland ställda djupare frågorna som fastnar i mig. Förra veckan sökte jag igenom radioarkivet bland alla tidigare års sommarprat. Jag fastnade för det här med Alice Bah Kunkhe. Lyssna på det! Hon pratar om många viktiga frågor, bl.a. global rättvisa, den rådande arbetslinjen, om att våga misslyckas och om att våga förlåta. Ämnen som är ständigt aktuella. Jag gillar Alice, mycket för att hon bytt riktning i sitt arbetsliv från programledare till något som hon tror på och brinner för, som generalsekreterare på Rättvisemärkt, eller hållbarhetschef på ÅF. Men också för att hon verkar vara en härlig människa som kan erskänna sina svagheter och vara stolt över sina styrkor och som bara kör.

Det som berörde mig mest med programmet var Alice insikt om vad hon anser att hennes liv går ut på. Hon säger nämligen att varje dag som går i hennes liv utan att hon gjort någoting gott är en helt meningslös dag. Det satte lite ord på tankar som formats i mitt eget huvud. Jag fick nämligen frågan ställd till mig för ett tag sen men svarade aldrig riktigt på den. Men jag tror, precis som Alice, att vi som lever idag i ett så välbärgat land som Sverige, på något sätt har en skyldighet att göra livet lite lite drägligare för andra som inte är lika tursamma. Det behöver inte vara stordåd, det behöver inte kosta så mycket. En hjälpande hand kan vara en fullgod daglig gärning. Att ge bröd eller växelmynt till en av alla tiggare på stan. Hjälpa en åldring med en krånglande rullator. Eller köpa rättvisemärkt kaffe. Skänka pengar till Naturskyddsföreningen eller engagera sig i någon läxläsningsorganisation en dag i veckan. Alla behöver inte åka på volontäruppdrag även om det också är en konkret och viktig grej.

Men att göra någonting meningsfullt med tiden vi disponerar här på jorden är en trevlig livsåskådning tycker jag. En blir liksom lite mer ödmjuk.

Så lyssna på Alice. Gör det. Det är en bra start på dagen.

Medietips för öra, öga, hjärta och hjärna

Jag har ramlat över ett par saker som jag tycker är värda att sprida pga vettiga saker som skrivs eller sägs.

- Först ut är Ola Salos vinterprat. Så himla fint program! Förutom band-artisteriets slutfas berättar Ola om HBTQ-frågor, varför han valde att sluta äta fisk efter år av stockholmsvegetarianism, om promession, hur han ser på barnuppfostran och genuspedagogik mm. Programmet är fyllt med personliga utstick ur hans liv som får fördjupa det han säger och tycker, precis som de allra bästa sommar- och vinterpraten är. Han är uppenbarligen en väldigt fin och tänkande person.

- Good news magazine En tidning med enbart goda nyheter. För en engagerad och hyfsat medveten person som en själv kan det vara svårt att värja sig från de vanliga nyheternas inslag som sköljer över en varje dag, jag blir orolig och förbannad minst tre gånger om dagen över saker som barkar åt helvete inom olika områden. Därför gillar jag verkligen Good news magazines koncept. Jag har gillat dem på facebook och får nu goda nyheter (många med miljötema) direkt i mitt flöde! Väldigt befriande och energigivande. Samtidigt undrar man varför så himla få av dessa goda nyheter når de vanliga nyhetsinslagen? Skulle inte media ingjuta mer hopp i oss medborgare om att förändring faktiskt är möjlig, få oss att aktivera oss genom goda exempel från andra länder? Jag hoppas det. Och jag hoppas att GN-Magazine får sprida sina positiva budskap i större kontexter än nu.  

Dagens film: The sweet potato project

En liten film om ett skolprojekt med viktiga lärdomar om både odling, kemikalier och ekologi.

Miljömusiklista

Måndagmorgon i mitten av november. Kunde varit en av årets tristaste dagar. Men det tycker jag inte att det är. Idag tycker jag nämligen att vi ska fira lite. För bloggen har just tagit klivet över 100 000 sidvisningar och att dessutom är det nästan 50 fina följare som läser allt jag skriver. Jag är så himla glad och stolt över det! Och det är viktigt att stanna upp och uppmärksamma milstolpar när de inträffar. För att fira detta tänkte jag bjussa på en musiklista med bara BRA låtar på temat miljö och att förändra världen (finns många dåliga också tyvärr). Jag har säkert missat flera viktiga och bra låtar, så tipsa gärna om du saknar någon! Här hittar du miljölistan.

Med tanke på att det tillkommit flera nya läsare tänkte jag också passa på att öppna upp för en frågestund! Så om det är något du undrar över gällande mig själv, min blogg eller nåt ekoreko du funderar över. Släng över en fråga så försöker jag svara så gott jag kan i ett inlägg framöver. 

Ha en underbar måndag! Det ska jag ha.

If not us, then who? If not now, then when?

Apropå att den här veckan är startskottet för klimatförhandlingarna i Polen. Lyssna på Filippinernas chefsförhandlares fina kärnfulla tal från Doha-mötet 2012. På tre minuter sammanfattar han situationen och ställer de enkla och viktiga frågorna som alla undrar över. Med tanke på vad som händer i Filippinerna just nu känns det än mer aktuellt än någonsin att nå framgångar i klimatförhandlingarna. En monsterstorm är bara början, om inget görs. Än finns hopp, med det brinner redan i knutarna. Kan vi inte denna gång, på riktigt ta ett beslut om ett gemensamt släckningsarbete?

En annan sak jag funderat på..  Tänk om svenska medier fokuserade lika mycket på klimatfrågan som de gör på det SD-planterade frågan om det sk. problemet med invandringen i Sverige. Tänk om nyhetsmedier kunde ge utrymme för det som är ett verkligt hot mot välfärd och framtid. Tänk om de kunde ställa frågor om hur våra olika partierna tänker kring de enorma kostnader det handlar om låta bli att göra klimatinsatser. Ge medieutrymme att granska partiernas klimatbudget och kräva svar på hur de tänker lösa det här ofrånkomliga problem. Jag blir så fruktansvärt frustrerad över att ett nazistiskt parti får bestämma agendan i riksdagen och i nyhetsrapporteringen. Och genom att förvanska statistik och på så sätt måla ut medmänniskor till brottslingar och bidragsiglar.  Att vi går med på det? Vilka är vi egentligen?

Är så trött på att våra ledare i Sverige och  världen tacklas och tar innerkurvor för egen kortsiktig vinning. Kan vi inte ta all vår energi, vår intellekt och våra strategier och göra nåt bra av det istället för att använda det till att ignorera och trycka ner varandra?

Vad som händer om man alltid cyklar på cykelbanan

Hey har ni sett det här filmklippet? Jag tycker den är genialisk! För att den på ett kul sätt påvisar det sjuka i att få böter för att man inte cyklar på cykelbanan (speciellt när det inte är emot lagen) och hur svårt det är att alltid alltid cykla i cykelfilen. Hög igenkänning utlovas till alla som någongång försökt ta en cykeltur inne i stan.

Kanske borde trafikförvaltningen i Stockholm och andra städer se den här som en infofilm inför stundande snökaos. Isåfall kommer kanske inte cykelbanan att fungera som snöupplag den här vintern. Och när vi ändå är igång. Vore det inte toppen om man t.ex. bad alla renoveringsfirmor att flytta de stora orangea "bigbag"-påsarna med betong och gipsrester från cykelbanorna i stan?

Vad skulle de där och göra? - Bokrecension av 438 dagar

Jag försökte följa deras öde på löpsedlar, i artiklar, nyhetsinslag och tillslut presskonferensen de höll när de kom hem. Jag lyssnade på den direkt i mobilen och blev så berörd att jag satt med tårar i ögonen på pendeltåget hela vägen hem från jobbet. Och slutligen så bänkade jag min även vid deras sommarprat. Men jag har inte kunnat få nog. Utan har hela tiden haft frågor kvar som inte fått några svar. Jag var liksom tvungen (och peppad på) att läsa boken när den kom ut.

Jag har just läst klart Martin Schibbye och Johan Perssons bok "438 dagar" och är omskakad, frustrerad och ögonöppnad. Jag har den senaste tiden levt i en parallellvärld av röd ökensand, törst och vassa buskar. Jag har känt och levt mig in i vanmakt och vänskap, smutsiga fängelseceller och psykologisk terror och det flämtande hoppet om rättvisa och rättskipning. Men det som fastnade mest var just insikten av storpolitikens delikata och (nästan) osynliga vägar, från makthavarens skrivbord och företagens plånbok till oljefältens flyktingar. Det är en fantastisk välskriven berättelse, lättläst och spännande (trots att man vet hur det slutar). I boken blandas journalistiskt välavvägda ord med privata brev, och målande fängelsebeskrivningar med rå galghumor.

Boken tar verkligen med läsaren på en resa. Jag får t.ex. svar på djupet om vad ursprungsreportaget handlade om. Och jag förstår plötsligt att Ogadenkonflikten i grunden handlar om markförvaltning och naturresurshushållning, eller snarare bristen på det. Jag förstår också att utländska (bl.a. svenska) exploatörer spelar en viktig roll i att civilbefolkningen blir fördrivna från sin mark och sina hem och dessutom utsätts för omänskliga övergrepp och utstuderat våld. Och jag blir ledsen över faktumet att det är så otroligt tyst om detta. Allt mänskligt lidande sker helt undangömt för att våld och hot och fängelsestraff fungerar effektivt som munkavlar. Jag ser plötsligt att detta kan hända överallt i världen när eftertraktade naturresurser börjar ta slut. Är det inte olja i Ogaden så är det rent vatten i Asien eller mineralutvinning i Europa.

I somras sa en släkting till mig att hen inte förstod varför de två journalisterna gjorde det där farliga reportaget. "Ja, jag fattar att det säkert var något viktigt att skriva om, men det var ändå dumdristigt att tro att det skulle gå vägen. De får ju lite skylla sig själva" typ. Och "Det kan ju, oavsett nyhetsvärdet, inte ha varit värt att sitta fängslade i mer än ett år? De borde tänka på sina anhöriga". Jag blev både rädd och nedslagen över det resonemanget. Det är ju inte nyhetsvärdet som avgör om det är värt att sitta fängslade utan snarare människovärdet och drivet att som journalist lyfta fram de svagas röster. Det är ju dessa modiga människor – med tillräckligt starkt rättspatos för att vara obekväma och utsätta sig själva för risker för att påvisa orättvisor och övergrepp – som är livsviktiga för att världen ska fungera någorlunda demokratiskt. Jag blir så ledsen över struts-atityden att "så länge det är lugnt och skönt i mitt eget liv så är det nog lugnt och skönt överallt på jorden". Att ett land fängslar både inhemska och utländska journalister på falska grunder, visar på att makten inte tolererar oliktänkande och uppenbarligen kan gå hur långt som helst för att döda yttrandefriheten. Samtidigt har diskussionen om Etiopien nära på tystnat här hemma så fort Martin och Johan blev fria.

Jag känner såhär, att om vi på något sätt brydde oss om att "Etiopiensvenskarna" skulle släppas fria så är det också vår förbannade skyldighet att läsa boken och förstå vad tusan de försökte uppmärksamma oss på. Och vad de riskerade allt för att förmedla. För vi kan inte bara bry oss om att två svenska medborgare till varje pris skulle hem till tryggheten. Vi måste också visa samma medmänskligt engagemang för de människor som lever kvar i den dagliga utsattheten och det under total frånvaro av insyn. Vi har genom boken, möjlighet att lära oss mer om hur utländska investeringar påverkar civilbefolkningen i Etiopien, och sedan fråga oss själva om det verkligen är okej att svenska företag som Lundin petroleum och H&M investerar i länder som Etiopien. Kan svenska företag å ena sidan jobba med uppförandekoder, å andra sidan etablera sig i en diktatur och bidra till att pynta för militärens övergrepp på våra mänskliga rättigheter? Kanske är det dags att se över var ens pensionspengar placeras?



Och om du verkligen verkligen inte orkar läsa boken bör du i alla fall se dokumentären "Diktaturens fångar" som visades på SVT för någon vecka sedan. Efter att du sett den kommer du, hur som helst, att vilja läsa boken.

Ingen weekendresa eller shoppingupplevelse går rimligen att jämföra med en framtid som består av katastrofer, extremt väder, konflikter och social oro"

Önskar att alla ville ta en halvtimme till att lyssna på det här avsnittet av Tendenser och reflektera över hur man själv tänker inför framtiden. Jag tror fler än man tror har klimatångest, eller i alla fall grubblar mycket på dessa frågor. Programmet intervjuar så kloka kloka förskolebarn men också kloka Mårten Pella och Idah Magnusson som har varit med och startat Push Sverige respektive Föräldravrålet. Dessa två frivilligorganisationer är förövrigt väldigt bra forum för den som vill göra någonting konkret av den oro man känner inför framtiden. Superinspirerande!

Några tänkvärda citat från programmet:

"Vi uppmuntras ju verkligen att bete oss så ohållbart som möjligt; hur kan vi gå med på det? Jag fattar inte det."

 Ella (7-8 år): Jag tycker att man borde uppfinna en bil som går på vatten eller nåt som är bra för naturen.

Intervjuperson: Tror du att det skulle kunna gå att göra det?

Ella: Ja jag tror det om vi barn, om vi när vi växer upp kan bli uppfinnare.

Intervjuperson: Du tror inte att de som är vuxna nu kan ordna det?

Ella: Jo. Mm. det kan dom. Om dom får den tanken.

Intervjuperson: Tycker du att det verkar så, att dem får det?

Ella: Jag vet inte. Det finns ju en framtid och då vet vi inte hur det blir.

"Det är jättessvårt för mig personligen när vänner, som jag uppfattar som verkligen tänkande och välvilliga personer, gör långa flygresor och fortsätter äta massa kött och fortsätter leva precis som innan fast man har fått information om läget. Det är också tufft att förhålla sig till"

"Det är så tabu på nåt vis, och, att lägga sig i någon annas livsstil är inte okej. Vi lever verkligen i en sån tid att det är sånt fokus på individen. Det är liksom "Du ska förverkliga din dröm". Alltså, jag fattar inte att vi kan acceptera att vi är på väg mot en värld som kan vara flera grader varmare med fruktansvärda konsekvenser. INGEN weekendresa eller shoppingupplevelse går rimligen inte att jämföra med en framtid som består av katastrofer, extremt väder, konflikter och social oro"

"Det var en kris, som gick från chock till ilska, väldigt mycket ilska. Känslan av att bli förd bakom ljuset. Och liksom, varför sa ingen detta till mig INNAN jag bildade familj. Hade jag ens gjort det om jag hade vetat?... Det kändes väldigt omtumlande och ganska ensamt."

"Det är jättelätt att känna att man bara är en liten betydelselös individ som inte har en chans att påverka det här. Det tror jag är jätteviktigt att få bukt med den känslan, vi måste komma samman, och forma samhället som vi vill ha det och inte bara åka med på det här galna tåget mot en värld påverkad av stora klimatförändringar. Det är inte försent, men det börjar bli bråttom."

"Det jag kan sakna från mitt liv som det var innan är känslan av att verkligen kunna lita på att livet fortsätter, jag känner att vi just nu är i en brytpunkt där vi nånstans bestämmer; ska livet fortsätta i generation på generation på generation eller har vi ett begränsat antal tre, fyra, fem generationer kvar. Och då behöver man runda av lite grann, och hur gör man det??"

"Jag tror att vi måste prata med varandra, vi måste prata om klimatförändringarna, och vi måste våga göra det i alla sociala sammanhang för att om några år måste vi ändå börja prata om det... Det blir väldig svårt att låta bli att prata om dem när det väl har triggat igång sig själva, det är bättre att göra det nu när vi fortfarande har en chans att påverka skedet."

Jag säger bara: Lyssna och reflektera.



Kort bakgrund till dagens klimatrapport




Snodd från Supermiljöbloggens grymma seriearkiv

Idag var det dags för FN att släppa sin senaste rapport om hur det går för mänskligheten att minska de globala utsläppen av växthusgaser. Men bakgrunden då? Vilka är IPCC? Kan man lita på vad de säger? Och är det verkligen människan som ligger bakom den globala uppvärmningen? Låt oss få svar från vetenskapsradions informativa filmer!

Vilka är egentligen IPCC?

Beror värmen verkligen på utsläpp av människan?

Kommer uppvärmningen att fortsätta?



På tisdag ska jag på ett seminarium om dagens IPCC-rapport. Jag hoppas att man kommer att få den hårdkokta faktan svart på vitt om vad som bör göras. Inget mer lull lull utan nu gäller det att agera! 

Tänk på att tekniken för att häva utsläppen redan finns, det gäller bara för politiker att våga ta beslut som gör att vi storskaligt börjar fasa ut de fossila ämnena och ersätta dem med förnybar el och hållbara produktled. Tänk om våra politiker kunde vara lika modiga och villiga att satsa kapital när det gäller att rädda klimatet som dem är när det gäller att rädda en enskild bank i kris. Anders Borg och gubbarna vågade dock inte sticka ut klimathakan i senaste budgeten utan skär istället ned ytterligare på klimatanslagen. Hmm. Tänk vad de måste har ruggigt immiga glasögon med ytterst dåligt sikt. Stackarna kanske borde lämna över rodret till någon med falkskarp blick...

Gretchen Daily - Min nya förebild

Tidigare idag var jag på SGBCs konferens om hållbart byggande och blev bl.a med den här videon men också IRL introducerad för en ny idol och förebild. Biologiprofessorn Gretchen Daily som var pionjär i att börja värdera ekosystemtjänster i ekonomiska termer och prata om naturkapital. Någonting helt revolutionerande. Hon knäckte koden till hur vår marknadsekonomi kan börja förstå betydelsen av naturens gratistjänster och har genom sin forskning fått politiker och finansmän att välja att investera i naturkapital för att det är mer lönsamt.

Jag förstår ärligt talat inte hur jag kan ha missat henne fram tills nu? Fem år av miljöstudier på universitet och högskola har lyckats missa att framhålla denna framstående miljöperson som lirar i samma liga som Johan Rockström, Ellinor Ostrom och Rachel Carson. (Epic fail Södertörns högskola och Stockholms uni!). Nåväl, jag är desto gladare att idag ha hittat en ny inspirationskälla och jag kommer från och med nu snoka upp desto mer om Daily's arbete och forskning!

Förutom en ny förebild har jag också kommit till insikt med vad jag vill syssla med på ett långsiktigt yrkesmässigt plan. Jag har eg. varit inne på det långt tidigare, men det var idag det blev kristallklart. Jag tycker att ekosystem och ekosystemtjänster är något så otroligt fascinerande, konkret och det summerar så mycket av vad som är fel i vårt samhälle idag och vår syn på planeten. Jag skulle verkligen vilja jobba mer med de här frågorna och på något sätt kunna bidra till att praktisera Daily's forskning i faktiska projekt. Få ut budskapet om naturens värde till fler människor och göra det självklart att ta med i t.ex. planeringen och förvaltningen av nya bostäder. Jag hoppas höra mer om och ifrån henne nu närmsta åren då hon har flyttat till Sverige och Stockholm i två års tid. Håll ögonen och öronen öppna alltså!

Och den här videon.. Man kan ju inte annat än hålla med henne. Förbluffande är ordet!



 

Bikes vs cars!

BIKES vs CARS TRAILER from WG Film on Vimeo.

Jag ser verkligen fram emot när den här filmen släpps på biograferna! Fredrik Gertten, som tidigare gjort dokumentärfilmen "Bananas" och "Big boy gone bananas" jobbar nu med en ny film om på samma David och Goliat-tema: cyklister kontra bilsamhället. Kan ju bli hur bra som helst. Filmen har premiär 2014 och är just nu till hälften klar. Gertten besöker Köpenhamn, Los Angeles, Toronto och São Paolo för att visa hur olika krafter kämpar för eller emot ökad bilism i städerna.

Såhär skriver Svd om filmen:

Den nya dokumentärfilmen ”Bikes vs cars” tar upp bilindustrins dominans och den nya framväxande cykelrörelsen, som börjar bli en viktig politisk kraft.

- Här finns en konflikt och det jag lärde mig under resan med Dole var att krafterna som är emot förändring, de investerar väldigt stora pengar för att bevara status quo. Ta den dyra bilreklamen som visas i princip dygnet runt på tv. Den är i grunden en sorts propaganda för en livsstilsmodell, säger Fredrik Gertten.

Det är dock inte en totalt bilfri värld som Fredrik Gertten drömmer om.

- Jag fattar att folk måste hinna med sina livspussel. Alla behöver inte vara radikala. Men det finns en miljard bilar i världen i dag. Om sju år är det en miljard till. I Köpenhamn och Amsterdam cyklar 40 procent varje dag. Om alla tog sitt ansvar på en global nivå kunde det få en viktig klimateffekt.

The Climate name change

Låt oss börja denna festliga torsdag med en kreativ idé som presenteras i det här klippet. Något att fundera på kanske? Dock! Det kan väl ändå vara rätt svårt att skilja på "naturliga" stormar och stormar som uppkommit pga klimatförändringarna? Klimatförändringarna bidrar ju till fler stormar sammanlagt, inte att enstaka stormar är vanliga och andra är "nya klimatstormar".

Sommarprogramtips och KRAV-honungsförklaring

                        

Hörde ni gårdagens sommarpratprogram? Om inte vill jag bara tipsa er om det. Karin Adlesköld, komiker, pratade varmt och roligt om hur det var att växa upp i en familj som levde gröna vågen-liv. Jag hoppas att det hänt en del gällande den vegetariska skolmaten. Potatis och sås eller fil och flingor är ju rent kränkande att få i nio års tid varje lunchrast. Snacka om att skolan förankrar att barn som inte äter kött är något udda och konstigt. Karin pratar även om dagens matsituation om hästköttsskandalen, giftvindruvor etc. Och att hennes grönflummiga föräldrar verkar fått rätt i många av deras hjärtefrågor.

Dock vill jag förklara för Karin och alla andra som undrar vad som skiljer ekologisk honung från konventionell. Det är inte riktigt som Karin raljerar i programmet "väldresserade honungsbin som bara hämtar nektar från ekologiska blommor". Alla som har sett filmen "Inte bara honung" förstår att det används en mängd antibiotika i honungsbranschen. Kuporna ställs ut på odlingar som besprutas av bekämpningsmedel som fastnar på nektaren och bina och hamnar därmed även i honungen. Dessutom sker det även utspädning med sockerlag i billig honung. Rent fusk alltså!

Ekologisk kravmärkt honung gör från kupor som placeras på platser där det är så fritt som möjligt från bekämpningsmedel. Och vill man vara säker på att det är 100 procent honung i burken som dessutom är fri från antibiotika så bör man välja en sån burk.