Vad skulle de där och göra? - Bokrecension av 438 dagar

Jag försökte följa deras öde på löpsedlar, i artiklar, nyhetsinslag och tillslut presskonferensen de höll när de kom hem. Jag lyssnade på den direkt i mobilen och blev så berörd att jag satt med tårar i ögonen på pendeltåget hela vägen hem från jobbet. Och slutligen så bänkade jag min även vid deras sommarprat. Men jag har inte kunnat få nog. Utan har hela tiden haft frågor kvar som inte fått några svar. Jag var liksom tvungen (och peppad på) att läsa boken när den kom ut.

Jag har just läst klart Martin Schibbye och Johan Perssons bok "438 dagar" och är omskakad, frustrerad och ögonöppnad. Jag har den senaste tiden levt i en parallellvärld av röd ökensand, törst och vassa buskar. Jag har känt och levt mig in i vanmakt och vänskap, smutsiga fängelseceller och psykologisk terror och det flämtande hoppet om rättvisa och rättskipning. Men det som fastnade mest var just insikten av storpolitikens delikata och (nästan) osynliga vägar, från makthavarens skrivbord och företagens plånbok till oljefältens flyktingar. Det är en fantastisk välskriven berättelse, lättläst och spännande (trots att man vet hur det slutar). I boken blandas journalistiskt välavvägda ord med privata brev, och målande fängelsebeskrivningar med rå galghumor.

Boken tar verkligen med läsaren på en resa. Jag får t.ex. svar på djupet om vad ursprungsreportaget handlade om. Och jag förstår plötsligt att Ogadenkonflikten i grunden handlar om markförvaltning och naturresurshushållning, eller snarare bristen på det. Jag förstår också att utländska (bl.a. svenska) exploatörer spelar en viktig roll i att civilbefolkningen blir fördrivna från sin mark och sina hem och dessutom utsätts för omänskliga övergrepp och utstuderat våld. Och jag blir ledsen över faktumet att det är så otroligt tyst om detta. Allt mänskligt lidande sker helt undangömt för att våld och hot och fängelsestraff fungerar effektivt som munkavlar. Jag ser plötsligt att detta kan hända överallt i världen när eftertraktade naturresurser börjar ta slut. Är det inte olja i Ogaden så är det rent vatten i Asien eller mineralutvinning i Europa.

I somras sa en släkting till mig att hen inte förstod varför de två journalisterna gjorde det där farliga reportaget. "Ja, jag fattar att det säkert var något viktigt att skriva om, men det var ändå dumdristigt att tro att det skulle gå vägen. De får ju lite skylla sig själva" typ. Och "Det kan ju, oavsett nyhetsvärdet, inte ha varit värt att sitta fängslade i mer än ett år? De borde tänka på sina anhöriga". Jag blev både rädd och nedslagen över det resonemanget. Det är ju inte nyhetsvärdet som avgör om det är värt att sitta fängslade utan snarare människovärdet och drivet att som journalist lyfta fram de svagas röster. Det är ju dessa modiga människor – med tillräckligt starkt rättspatos för att vara obekväma och utsätta sig själva för risker för att påvisa orättvisor och övergrepp – som är livsviktiga för att världen ska fungera någorlunda demokratiskt. Jag blir så ledsen över struts-atityden att "så länge det är lugnt och skönt i mitt eget liv så är det nog lugnt och skönt överallt på jorden". Att ett land fängslar både inhemska och utländska journalister på falska grunder, visar på att makten inte tolererar oliktänkande och uppenbarligen kan gå hur långt som helst för att döda yttrandefriheten. Samtidigt har diskussionen om Etiopien nära på tystnat här hemma så fort Martin och Johan blev fria.

Jag känner såhär, att om vi på något sätt brydde oss om att "Etiopiensvenskarna" skulle släppas fria så är det också vår förbannade skyldighet att läsa boken och förstå vad tusan de försökte uppmärksamma oss på. Och vad de riskerade allt för att förmedla. För vi kan inte bara bry oss om att två svenska medborgare till varje pris skulle hem till tryggheten. Vi måste också visa samma medmänskligt engagemang för de människor som lever kvar i den dagliga utsattheten och det under total frånvaro av insyn. Vi har genom boken, möjlighet att lära oss mer om hur utländska investeringar påverkar civilbefolkningen i Etiopien, och sedan fråga oss själva om det verkligen är okej att svenska företag som Lundin petroleum och H&M investerar i länder som Etiopien. Kan svenska företag å ena sidan jobba med uppförandekoder, å andra sidan etablera sig i en diktatur och bidra till att pynta för militärens övergrepp på våra mänskliga rättigheter? Kanske är det dags att se över var ens pensionspengar placeras?



Och om du verkligen verkligen inte orkar läsa boken bör du i alla fall se dokumentären "Diktaturens fångar" som visades på SVT för någon vecka sedan. Efter att du sett den kommer du, hur som helst, att vilja läsa boken.