Ett år och en liten livsberättelse

Några av er är nyfikna på vad jag egentligen sysslar med. Eftersom bloggen idag fyller ett år tänkte jag fira det med att skriva om mig mig mig. Om de små pusselbitarna som gjort att jag blivit jag. Om vad jag studerat och vad jag vill jobba med. Jag skulle kunna ge ett väldigt snabbt och kort svar men hur kul är det? Eftersom jag har mitt eget bloggforum tänker jag banne mig fylla det med vad jag vill och just idag innebär det en lång härlig berättelse om vad som fick mig att bli den jag är, en miljömedveten smått störig person som trivs allra allra bäst ute bland skogarna och bergen.

Jag tror att jag tillhör en rätt medveten generation rent generellt. Vi som föddes i mitten av åttiotalet var små när Tjernobylkatastrofen, DDT, Hallandsåstunneln och Östersjöns säldöd var heta nyheter. Det är klart att det har påverkat oss. Vi blev dessutom matade med en hel del politiska barnprogram och filmer som hjälpte till att influera oss. När jag har försökt spåra vad de första tecknen på mitt engagemang för naturen kom ifrån och har jag hittat några viktiga beståndsdelar. Bland annat fastnade jag väldigt mycket för, såhär i efterhand rätt så miljöengagerade, filmer när jag var liten. Varje gång det var min tur att välja film i videobutiken så valde jag Samson och Sally en film om valfångst, oljeutsläpp och dumpningen av radioaktivt avfall, men också kärlek och vänskap ska väl tilläggas. Inga jävla knattar, fnattar och tjattar här inte. Andra filmer jag gillade var Resan till melonia, som handlade om den grönskande paradisön Melonia och den förgiftade maskinön Plutonia där det bodde skurkar som hade planer att exploatera och förgifta även Melonia. Jag ville bo i en trädkoja som Miranda i filmen och ha ett växthus precis som Prosperos. Det vill jag nog fortfarande förresten. Regnskogsfilmen Ferngully  var också en hit. Den handlar om regnsskogsälvor som lever i harmoni med naturen i regnskogen och en ung kille som jobbade på skogsskövlingsbolaget. Killen och en älva träffas och han förtrollas och blir lika liten som henne (och får sakta hennes perspektiv på skövlingen). Hela handlingen är fruktansvärt lik en senare rätt känd film: Avatar. Älvorna bor till och med, liksom Navifolket, i ett stort moderträd som hotas att förstöras. Förutom dessa tecknade filmerna tittade jag väldigt mycket på barnen i bullerbyn (landsbygdskärlek och svensk naturlängtan) samt pappas inspelade avsnitt av mitt i naturen, vetenskapens värld och andra naturfilmer. Så himla bra så här i efterhand. I början tittade jag mest på hästarna och lejonen, men tillslut så kunde jag rätt mycket fakta om arterna och om hoten mot dem. Genom dessa filmer fick jag en förståelse för att människan inte riktigt tog hand om alla djur och träd där ute i naturen. Att det fanns elaka fabriker och skogsbolag som förstörde, och snälla människor som försökte rädda oljeskadade fåglar, föräldralösa sälar och regnskogens träd.

En stor anledning till att jag just fastnade för dessa filmer har förmodligen att göra med att jag spenderade flera veckor på somrarna i vår sommarstuga på landet. Där blev jag fullkomligt förtrollad i djuren på mina grannars bondgård. Kossor blev snabbt mina favoritdjur och jag hade till och med (i mina ögon) egna killingar som jag var ute och promenerade med och lärde hopptricks som värsta kaninhoppartränaren. Jag var med på eftermiddagsmjölkningen varje dag, varje sommar som vinter, från att jag var 6 år till att de sålde sina djur när jag var 12. Jag jagade kalvar i hagen, ryktade koryggar och matade getterna med kall kokt potatis. Jag döpte också alla djur efter mig och min bror alternativt till blomnamn. Det var mitt paradis på jorden där jag lärde mig så sjukt mycket om djur och natur och människor. Jag är väldigt tacksam över mina grannars otroliga tålmodighet med ett stockholmsbarn som kom och hängde med dem på jobbet varje dag på skolloven.

Så där fortsatte mitt begynnande engagemang ända fram till att jag gick ut högstadiet. Då var det plötsligt dags för att välja inriktning på gymnasiet. Jag var lika rådvill som alla andra. Jag hatade matte men tyckte biologi var roligt. Naturvetenskaplig linje kändes rätt men då innebar det att jag var tvungen att läsa Matte A-D vilket kändes helt oövervinnerligt jobbigt. Jag funderade på att bli målare ett tag. Jag gillade förändringar och före- och efterbilder i magasin och tv-program. Men sen slog det mig att naturen och miljön ändå låg mig varmast om hjärtat och jag hittade tillslut ett naturbruksgymnasium med riksintag. Jag sökte och kom in på naturvetenskaplig linje och inriktningen miljövård. Det bästa av allt tyckte jag var att de bara krävde att man skulle läsa matte A-C. Jag packade väskan kramade min familj och mina vänner hej då. Flyttade till internatskola ute i bushen utanför Nyköping. Där fanns det fårhagar, växthus, slott och skogshuggarsöner. Jag trodde kanske att alla andra på skolan också skulle vara miljövänner och naturnördar. Men hästtjejerna gillade mest cigg och suparfester. Jord- och skogkillarna gillade mest snus och bögskämt. Jag och min lilla miljöklass på fyra personer var någon slags utbölingar och trots att alla var snälla så var det ingen jag klickade med ordentligt. Jag levde således för helgerna då jag fick komma hem och träffa mina bästisar. Dock ska sägas att jag trivdes himla bra med den vackra naturen där ute. Att få passera vitsippstäckta hagmarker på väg till frukosten, att få lära mig att skilja en lind från en ask. Att få ta traktorkörkort, blomsterbinderikurser och smyga in i fårhuset när tackorna just lammat för att gosa med de mjuka nyfödda ullbollarna. Att få ha lektioner utomhus året om. Just de sakerna vägde upp upptäckten över att matte D trots allt ingick i min utbildning. Tack vare min minimala klass fick jag tillräckligt med hjälp för att fixa alla mattekurserna. En bedrift som jag fortfarande är sjukt stolt över.

När gymnasiet var slut jobbade jag lite inom vården och sökte en terminskurs i global utveckling på högskolan. En kurs med högt tempo som var så krävande att den skrämde mig från att fortsätta plugga. Jag jobbade på café och sedan på gruppboende i två år. Sen tröttnade jag på det och tog upp stridsyxan mot min dåliga studiesjälvförtroende. Jag sökte lite olika program och kurser och kom in på mitt förstahandsval. Miljö och utveckling på Södertörns högskola. Där träffade jag äntligen likasinnade. Frustrerade naturvänner som gärna diskuterade växthuseffekten, snedfördelningen i världen och  vad man borde göra med alla kapitalstinna idioter. Vi lärde oss om bergbildning och vulkaner, svensk och global miljöhistoria, ekotoxikologi, flodpärlmusslor och miljölagstiftning. Vi samlade örter till egna herbarium och tentade av alla svenska träd på latin. Himla fina år med himla fina människor. När min examen var ett faktum kände jag mig trots det inte riktigt klar. Ju mer jag lärde mig desto mer förstod jag att jag inte kunde.

Jag sökte mig vidare och började läsa mitt masterprogram på Stockholms Universitet. Miljövård och fysisk planering. Stockholm var annorlunda. Ett universitet med större självförtroende än SH, och därför inte med samma ödmjuka och avslappnade attityd, på gott och ont. Jag specificerade mig inom samhällsplanering. Läste modellering, planering- och lagstiftningskurser. Åkte till Riga och kollade på sophantering och vattenkraftverk. Insåg att baltikum inte riktigt har så mycket kulinariskt att erbjuda en vegetarian. Hade praktik på Naturskyddsföreningen i Stockholms län och läste lite valbara kurser innan det var dags för uppsatsskrivandet. Uppsatsen tog lite extra lång tid att skriva, som för så många andra. När man är mitt uppi det tror man att uppsatsen är det viktigaste som finns. Allt måste vara perfekt. Men så fort man är klar inser man att det inte är så fruktansvärt många som bryr sig egentligen. En uppsats är helt enkelt någonting man måste klara av på resan till någonting annat. Det viktigaste är att man själv blir nöjd med vad man åstadkommit.

Uppsatsen avlöstes ganska direkt av en praktikplats på Stockholms stad. Där är jag just nu och lär mig om hur man bygger, exploaterar och miljöplanerar Stockholm. Väldigt nyttigt och lärorikt. Väldigt trevliga människor även där och det trots att många har en annan agenda än jag själv har. Men praktiken lämnar jag snart snart för att börja mitt yrkesverksamma liv som sakkunnig miljöperson. Det känns som om det här är slutet på en lång era. Eoner av tid. Studentliven är slut och nu börjar en mycket längre era. Arbetslivseran. Jag är lika pepp som jag är orolig. Det är väl nu det ultimata beviset ska skakas fram? Min livs viktigaste tenta. Vad har jag lärt mig? Är det tillräckligt? Minns jag allt jag någonsin läst? Så klart är det inte så blodigt men det känns så bekvämt att vara student. Så oprövat att jobba. Varje dag, jobba med det jag brinner för. Så himla spännande alltså! Och for the record: Jag är så sjukt stolt över mig själv. Att äntligen få det där jobbet är som att vinna guld i sitt eget OS-lopp.