Den lilla samlevnadskonstruktion som vi i vårt samhälle valt att kalla alla hjärtans dag.



 


Alltså inte för att lägga sorti på den kärleksfulla stämmningen där ute. Men jag tycker det känns obehagligt hur inpräntad denna dag har blivit. Hur man nära på MÅSTE uppvakta sina nära med kärleksförklaringar som innebär att man lämmeltågsmässigt stressar sig iväg efter jobbet och köper sin kärlek ett bevis på att denne är betydelsefull för en. Denna kärleksförklaring är tyvärr inte ruskigt unik utan ser exakt likadan ut som för alla andra. Geléhjärtan med gelatin-svin, hetsuppdrivna besprutade-så-in-i-döden-rosor, aggressiv regnskogsodlade kakao- och palmoljepraliner. Och ja jag är väl medveten om hur fruktansvärt långt jag drar detta. Hur sur, cynisk och bitter jag låter. Tagga ner och ta en pralin liksom. Och dessutom. Konsumtionsaspekten är ju ingenting nytt. Så länge det funnits konsumtionshets har det även funnits ett motstånd. Så sluta låtsas vara nytänkande.. Att ha en dag där man påminns om att ösa lite extra kärlek över någon är väl inget fel i sig. Det jag är ute efter är att det inte är mycket till kärleksförklaring som 95% av befolkningen sysslar med idag. "om jag inte köper den här rosen kommer min fru känna sig oälskad. Alltså verkligen? Och hur kul är det egentligen att få en massproducerad godishjärtform för 49 kr? Hur kul egentligen är det att ge bort det? Det finns såklart folk som går "all in" en dag som denna och kör champagne, ostron, hummer och ett rum fullt med rosor och som samtidigt ger andra dåligt samvete. Men de allra flesta skakar ur sig två tjugor och tycker det är bra så. Jag vänder mig mot att man knappt försöker. Att man gör det som marknaden vill att man ska göra. Man tar the easy way och sträcker sig efter hjärtformerna. Marknadsstrategen klappar händerna.

Det finns dessutom många som känner att man inte egentligen bryr sig och många uttalar tom att dagen tillkommit av kommersiella syften. Men till och med för de mest sturska konsumtionskritiker smyger det sig in tankar om att kanske bara köpa någonting litet med sig hem. Inte nåt rosa massproducerat. Nej. Men nåt extra till kvällsfikat kanske eller en flaska vin till maten. Eller kanske nåt rosa, men i så fall bara på skämt. Man känner att andra människor och kanske också ens partner tycker att man är lite väl torr och fyrkantig om man inte myser till det alls. Jag säger då det. En eloge till marknadsstrategen som myntade alla hjärtans dag. De älskar när vi gör saker utan att tänka till och likt robotar köar för rosor från Kenya.

Marknaden är väl medveten om hur ogärna vi står och värderar våra käraste i pengar. Vi vill dem väl, ge dem allt och struntar således i att allting med hjärtformer eller färgen röd plötsligt går för dubbla priset mot vad det vanligtvis kostar. För nog är väl mannen värd en blodröd ros för åttio riksdaler? Kostnader för den man älskar värderas annorlunda än andra kostnader. Och det här vet de kommersiella företagen. Åttio riksdaler är någonting som de flesta inte skulle betala extra för, låt säga, 5-10 ekovaror. Men fula plasthjärtan med I love you-text på som hamnar i något skrymsle om en vecka, det går fint seddu.

Den här onödiga konsumtionen alltså. Jag spyr på den. På väg hem från jobbet såg jag säkert 20 par som gick med identiska rosor och som säkerligen hade nära på identiska kvällsplaner. Jag tyckte det kändes så sorgligt. Att alla tvingats in i detta beteende av någon större makt utifrån. Lite som att alla bara vet ETT sätt att fira den här dagen på. ETT korrekt sätt. Lite som julafton. Och alla som inte är med i samhörigheten känner sig ensamma och illa till mods. Utan att värdera och kritiskt granska beteendet går man blindbock till närmaste affär och gör det som alla andra gör. Gott så? Skönt att tillhöra den stora massan?

Fairtrade choklad och rosor i all ära, men kan inte det finaste av allt vara att uppmärksamma någon genom att tänka lite mer själv. Att ifrågasätta. Att inte dras med. Att göra något oväntat. Och inte konsumera skräp och onödigheter?



Bilden är bästa Liv Strömquists såklart.