Jag minns den ek som föll i fjol

Att ha en analog kamera öppnar ofta upp en värld av minnen när man väl tar sig till fotobutiken för framkallning. Jag brukar ofta ha glömt hälften av motiven på fotografierna och med varje bläddrat foto följer en våg av förväntan och överraskning. En skarp kritisk blick synar också bilderna och jag blir ofta besviken över min och kameras oförmåga att samarbeta. De här bilderna har min pojkvän tagit. Han samarbetar bättre med min bråkiga kamera. En dag i september skickade jag honom för att föreviga den hotade eken utanför radiohuset. Detta var innan lägereldarnas och trubadurernas tid. Innan de politiska utspelens och nyhetsföljetongens era. Det var bara han och eken och kameran. De här bilderna är inte sådana som jag glömt att de togs. De här bilderna har med glödgande visshet legat oframkallade i kameran, fram tills nu.

 

På bilden syns den lapp från Trafikkontoret som meddelande områdets boende och arbetstagare om att eken skulle fällas. Till varje pris visade det sig. Nu återstår en stubbe och underliggande misstro till tjänstemännen på Stockholms stad. Vilket pris ekens fällning kostade återstår att se. Folkets misstro och raseri är sällan billigt. Sällan kortvarigt.

Och inte ser eken så rasande sjuk ut va? Oktoberlöven som precis övergått till höstbrunt sitter på alla grenar och vinkar farväl i höstblåsten.