Min resa till Kebnekaise

Jag tänkte dela med mig av lite fler bilder från min semester i Kebnekaisefjällen. Det var en helt fantastisk vecka som öppnade ögonen för hur vacker natur vi har i Sverige. Bor man i detta nordliga land måste man uppleva den här orördheten någon gång i livet. Det är det som är unikt med våra fjäll jämfört med andra bergsnationer. Tystnaden, ödsligheten om man så vill. Dalar som sett likadana ut i årtusenden frånsett vandringsstigar och jokkar som ändrar riktning då och då.

Vi gick från Nikkaloukta till Kebnekaises fjällstation och tältade någon km ifrån fjällstationen (eftersom ju närmre stationen man bor desto mer festprissar bor det i granntälten). Vi hade som jag nämnt förut, otroligt tur med vädret och blev nästan trötta på solen som brände vårt skinn. Ibland kröp man in i tältets tropiska värme bara för att söka skugga. Ett riktigt lyxproblem i svenska fjällen kan jag tänka.

Dag 3 besteg vi Kebnekaises sydtopp. Vi tog det väldigt lugnt och efter 6,5 timmar var vi uppe på toppen. Efter totalt 13 timmar var vi tillbaka till tältet igen. Det var utmanande på helt andra sätt än jag trott. Jag var förberedd på brännande skavsår, att man skulle gå i evigheter utan att märka att man kom närmre toppen, att man skulle känna stress över att "hinna" tillbaka till tältet i tid etc. Men jag tycker att leden var lätt att dela upp i etapper och därmed även lätt att bocka av en etapp när man klarat av den. Vi slapp dessutom skavsår. Och eftersom midnattssolen fortfarande lyste fanns ingen direkt stress att nå tältet innan mörkret. Dock var jag väldigt glad över alla mina pulsspinningpass och alla utfallsövningar jag gjort under våren. För det var ingen picknick att kliva över alla stora stenblock, trampa i branta stigar med lösgrus eller försöka hitta rätt stenar som låg fast och inte vacklade till när man klev på dem.

Jobbigast passagen enligt mig var att bestiga Virrevarra, berget som ligger "i vägen" för att nå Sveriges högsta topp (dvs som man måste gå upp och nedför för att sedan stå vid foten av Kebnekaise. Ett berg av lösa stenblock och som var så drygbrant att man trodde att man strax nådde toppen av det ca 10 gånger innan man faktiskt såg toppen och alla staplade stenrösen där uppe. Från Virrevarras topp såg man även de två toppstugorna på Kebnekaise samt anade den snöklädda toppen bakom bergskammen. Där och då visste jag att vi skulle fixa att nå toppen. Och från och med då gick vandringen som en långsam men taktfast dans. Att tillslut nå toppen var en speciell känsla, svår att ta in i stunden, men glädjen av att ha nått målet som man siktat på hela året spred sig långsamt i magen och hela vägen upp till skrattgroparna. 

 Uppe på toppen!

Dag 5 vandrade vi dagturen till Tarfaladalen. 8 km genom en mycket grön och vacker dal. Väl framme möttes vi av renar, glaciärer och de små röda husen som utgjorde Tarfala Forskningsstation. Själva Tarfaladalen var karg och blåste snålt. Men var ändå vacker med glaciärerna från alla håll och den blågröna glaciärsjön i mitten. Här ger min gamla institution på Stockholms universitet sommarkurser i glaciärologi, något jag funderade på att läsa men aldrig gjorde. Kan dock tänka mig att det är någonting utöver en vanlig universitetskurs. Fatta att få göra exkursioner ut på Björlings glaciär och ta borrprover och jämföra storleken på glaciärens utbredning med för hundra år sedan. Säkerligen ett minne för livet!