Tänk dig att du färdas med bil på en mycket dimmig väg och med vetskapen om att det någonstans på vägen finns en enorm cementsugga. Du vet att den finns där, men du kan inte se den och du vet således inte hur långt det är kvar innan det smäller. Men du inser att kraschen är oundviklig. Så kan vi också likna klimatförändringarna vi står inför. Vi vet att någonstans på vår färd mot framtiden så kommer det att ta stopp, vi kommer stöta på patrull i form av strejkande ekosystem och förändrade förutsättningar. Men vi vet inte när det smäller. Och vi håller stabilt hög hastighet genom framtidsdimman. Som om vi tänker att vi hellre dör av smällen än att leva med skadorna från krocken.
Så har det iallafall sett ut. Men numer börjar dimman skingras, och forskare med bl.a. Johan Rockström i spetsen, har räkna och fått fram våra sk. planertära gränser dvs. hur långt vi kan pressa planeten innan den visuella cementsuggan dyker upp.
Den här bilden kom för några år sedan och visar på hur mycket vi människor pushar planeten i nio olika planetära biofysiska områden. De gröna cirklarna i mitten illustrerar planetens hållbara nivåer inom vilket handlingsutrymmet anses vara säkert under lång sikt. De röda tårtbitarna/staplarna visar på det uppskattade nuläget för respektive område. För tre av dessa områden har de hållbara gränserna redan överstigits. Klimatet, kvävet och den biologiska mångfalden är hårt pressat.
Det intressanta är att vi främst i samhället, i media och i politiken diskuterar klimatet trots att det är den minsta av de tre röda tårtbitarna. Kanske beror det på att klimatet egentligen spänner över och påverkar/påverkas av nästan alla andra områden. Så, genom att fokusera på klimatfrågans utmaningar måste vi ta tag i och hitta hållbara lösningar även inom övriga biofysiska områden. En annan anledning kan vara att det gjorts mest forskning inom klimatområdet, att vi vet vad vi bör göra även om det är svårt att genomföra. Hur som helst, kväveanvändningen i världen är det förvånansvärt tyst om. Däremot börjar man prata om fosfor-användningen (tårtbiten bredvid kvävet, som snart överstiger den gröna hållbara gränsen) och menar på att vi snart når en peak-fosfor på samma sätt som vi når peak-oil. Att fosforkällorna i världen beräknas börja sina vilket skulle vara förödande för alla eftersom vår globala livsmedelsförsörjning är beroende av konstgödsel där fosfor och kväve är stora beståndsdelar. Utan fosfor minskar
Det största enskilda övergreppet på planeten är dock förlusten av biologisk mångfald. Förlusten av arter sker i ett otroligt högt tempo överallt i världen. Största hotet är exploatering av naturen där man skövlar och bygger bort vildmark, men bekämpningsmedel och andra kemiska ämnen bidrar också. Även om alla djur och växter är viktiga, så hör vi oftast illavarslande rapporter om de stora däggdjuren som tiger, noshörning och orangutanger vars öde vi kan tänkas beröras av och förhoppningsvis agera för. Tyvärr delar dem öde med en hel del nyttoarter som honungsbin, rovfiskar och nedbrytande insekter. Om de riskerar att försvinna så påverkas vår livsmedelsförsörjning på ett oerhört konkret, och skrämmande tydligt sätt. Förlorar vi rovfiskarna i våra hav kommer vi att få lära oss att äta andra marina arter så som maneter och sjöstjärnor. Och för att ta honungsbin som exempel; den här bilden nedan har i senaste veckan cirkulerat på facebook och visar på ett konkret sätt hur en frukost ser ut, med och utan bin som pollinatörer. Vi skulle få klara oss på säd och majs (som inte behöver bli pollinerade) vilket inte känns sådär jätteinspirerande ut. Mmm. Tänk om havregrynsgröt med friterad manet är det typiska fredagsmyset framöver.
För att undvika det här scenariot så bör man (i vanlig ordning) köpa så mycket ekologiskt som möjligt eftersom bidöden i världen bl.a. beror på starka bekämningsmedel mot insekter som även slår ut bisamhällen. Lokalt kan man också förbättra livsförutsättningarna för bina genom att ordna bostäder och plantera och bevara nektarrestauranger åt dem.
Även om det här kanske inte var det mest peppiga inlägget så är det viktigt att komma ihåg att man faktiskt kan göra saker för att förbättra vår framtid. Och är det så att man tycker det känns lite futtigt att köpa en bi-holk eller två, så kan man ju överväga att rösta på ett parti som har ett program som på allvar bryr sig om de här frågorna eller ännu bättre skriva/ringa/påverka partierna som har väldigt vaga miljöprogram och kräva att de lyfter de här frågorna, kräva att de ska göra insatser för kollektivtrafik, överfiske, hållbar stadsplanering, jordbrukspolitik och inte minst global klimatpolitik etc. Även om det finns andra politiska frågor som kanske känns viktigare just idag, bör man inte förringa och bortprioritera miljöfrågorna för det. Det är faktiskt med vår rösträtt som vi har störst möjlighet att påverka hur framtiden kommer att se ut, och att miljöanpassa samhället är inte ett motsatsförhållande till arbetsmarknadspolitik eller mångkulturella frågor. Glöm inte devisen "there's no business on a dead planet" det är så sant som det är sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar