Holkbygge till slagugglan

För några veckor sedan satt jag rastlös i sommarstugan och trummade med fingrarna mot kaffekoppen. Jag behövde ett litet lagom sommarprojekt. Efter en del bollning med sambon bestämde vi oss för att bygga en holk. Men för att festa till det lite extra rent utmaningsmässigt valde vi ganska snart att bygga en uggleholk. Vi googlade runt på olika uggleholksritningar och valet föll på en holk till en slaguggla av två skäl; dels för att vi haft besök av två slagugglor på tomten för några år sedan (de finns alltså i närheten och verkar trivas), och dels för att de behöver hjälp med boplatser pga det moderna skogsbruket som fäller skog innan den hunnit bli gammal, vilket gör att högstubbar från gamla tallar etc inte ofta finns naturligt i skogen längre. Slagugglan vill ha nära till sina jaktmarker, varför det är lämpligt att sätta holken i närheten av hyggen och öppna marker. 

Vi utgick ifrån de här två ritningarna. När en läser instruktioner om holkar kan man lätt få för sig att det är otroligt viktigt att det är prick rätt mått. Till exempel är det lätt att bli förtvivlad om det står det 65 cm i instruktionen och plankan bara räcker till 60 cm. Men jag tänker att en måste komma ihåg att naturens egenskapade bohålor sällan är perfekta eller för den delen identiska. Jag finner det ganska  otroligt att ugglan skulle tvärvända i dörren för att det är 5 cm lägre i tak än på ritning. Sagt och gjort anpassade vi vår holk efter våra bräders passform och begränsningar.

Vi använde ganska grova plankor, spillbitar som visade sig vara ohyggligt vinda och sneda. Men även dessa bräder ska ju tas omhand och förädlas. Bättre att använda än att slänga, resonerade vi. Här är framstyckets insida där vi spikade på två trappsteg för att uggleungarna ska få det lättare att ta sig ur holken när det är dags.

Det blev en rejäl pjäs. Bottenplattan var 30x30 cm. Baktycket var ca 65 cm och framstycket var ca 45 cm. Sidostyckena sluttade från 65 cm till 55. Men de behöver ju inte slutta alls egentligen. Holken kan vara rak som ett hus.

När holken är färdigsnickrad så är det viktigt att fylla den med kutterspån eller något annat mjukare material. Vi hade en massa sågspån/flis från motorsågens framfart i vedhögen, så det tog vi och fyllde med. Vi öste på med 3 eller 4 sådana hinkar med spån.

Sedan återstod bara balansakten att sätta upp holken i vårt utvalda träd. Holken ska sitta på mellan 4-6 meters höjd, vilket inte var det lättaste att få till med en stege och två höjdrädda krakar till byggare. Men det gick tillslut. Och fint blev det! Nu väntar vi med spänning på när första inflyttaren kommer. Ska det bli en slaguggla eller blir det en ekorrfamilj?

Dags att kavla upp ögonlocken och bestämma oss för vilken värld vi vill ha-film

 

 

 

 

 

Precis allt i den här filmen vill jag kommunicera till samtliga personer jag träffar nu. Med en månad kvar till dagen D (eller snarare dagen V) i september måste vi alla bestämma oss för vilken värld och vilket (samhälls)klimat vi vill ha. Dags att sluta gömma huvet soffkuddarna och istället kavla upp ärmarna och ögonlocken inför valet. Det är faktiskt nu vi lägger grunden till en bättre framtid, dvs låt oss tänka längre än den där eventuella extra 500 kr i plånboken.

Hej från odlingslandet

Hej från semestersverige! Förutom att lata mig drivvis i värmen har jag även skördat lite av det slit jag lagt ned tidigare i vår, en handfull bondbönor, ett buskigt fänkål och ett par klot squash. Och det är bara början. Jag älskar den här tiden. Det är nu det riktigt roliga med kolonilivet sätter igång. Och samtidigt börjar den nya utmaningen; att laga mat och förädla allt som vi släpar hem. Men det är en annan historia.

Favorit som sommarrepris: De okända äppelskogarna i Kazakstan

I dag på jobbet fick jag höra om något alldeles fantastiskt. En vacker äldre kvinna berättade under fikastunden om sin senaste resa till Kazakhstan och till de vilda apelskogarna som växer där. Dessa vilda apelträd är urföräldrarna till hela världens äpplen. Jag fick direkt fantasirysningar om Astrid Lindgrens Nangilima - äppeldalen. Tänk att det finns en sån plats på riktigt! Som så få känner till dessutom. Tänk hur vackert det måste vara där på våren när hela skogarna blommar i vitt och rosa. Den riktiga Äppeldalen heter Tien Shan och ligger i östra Kazakhstan på gränsen till Kina. Precis som i sagans törnrosdal är Tien Shan kuvat under en envåldshärskare, området kring apelbergen är militärt område och för att komma dit som turist krävs otaliga visum och stämplar.

Runt om Kazakstans största stad Almaty ligger många fruktträdgårdar där flera biodiversitetsprojekt pågår för att bevara de vilda frukssorterna. Förutom äpplen växer nämligen både aprikoser, körsbär, vinbär och många nötsorter vilt här. Områdets breddgrad och klimat är perfekt för att fruktträden ska trivas. Det är så nära paradisets lustgård vi kommer att komma.

Men! Liksom på så många andra vackra platser i världen så hotas dessa arter av både urbanisering, överutnyttjande av mark och klimatförändringarna. Äppelskogarna huggs ner till förmån för nya stadsdelar.

Det känns så sorgligt att en så unik plats som en vild äppelskog är starkt hotad och på väg att försvinna. Och detta i total tystnad. Ingen trycksvärta slösas för att uppmärksamma detta i vår del av världen. Min varma känsla i magen förbyts mot nedstämdhet. Om världen ändå kunde vara mer som en saga ibland.

Favorit som sommarrepris:Köttguiden!

Efter Fiskguiden och Återvinningsguiden kommer nu Köttguiden; som ska lotsa osäkra konsumenter till ett mer miljövänligt middagsval. Den här guiden är otroligt genomarbetad och går igenom nötkött, fläskkött, kycklingkött och ägg, lammkött samt alternativa proteinkällor. Dessutom skiljer man på köttets ursprung och eventuella märkningar och allt illustreras med de glada och ledsna gubbarna som vi känner igen från de svenska miljömålen. Det jag tycker är bäst med köttguiden är att den tar ett helhetsgrepp på de största djurskydds- och miljöproblemen kopplat till köttproduktionen och inte enbart klimatpåverkan som många andra sammanställningar tar upp.

Det här typen av både översiktlig och enkel information tillsammans med fördjupande avsnitt täcker in det mesta av det konsumenter kan vilja ha reda på gällande köttets miljöpåverkan. 

För det är inte enkelt att förstå och räkna ut allt själv som konsument. För att ta ett exempel så har jag en vän vars kille kommer ifrån Argentina (där det äts en hel massa kött hela tiden). Min vän berättade att de brukade köpa kött från Argentina i hötorgshallen i Stockholm väl medveten om de långa transporterna. Men eftersom köttet ansågs ha bättre kvalitet, vara billigare och även om det är flygtransporter så trodde hon att det var ett bättre miljöval då nötdjuren går ute året om och bara äter gräs på det stora stäpplandet Pampas. Inget sojafoder eller bekämpningsmedel. Jag tyckte det lät rimligt. Men om man letar upp Sydamerikanskt kött  i köttguiden kan man läsa följande:

Exempel - Importerat nötkött från Sydamerika

Klimat: Allt importerat nötkött ger som det svenska upphov till stor klimatpåverkan, p.g.a. utsläpp av metan från fodersmältning, samt utsläpp från foderodling och gödselhantering. Nötkött från Sydamerika ger extra höga utsläpp, nästan dubbelt så höga som det europeiska nötköttet, p.g.a. att djuren där växer långsamt och hinner släppa ut mycket metan under sin livstid. Dessutom sker mycket stora utsläpp av koldioxid från marken och från växtligheten som tas bort när skogs- och buskmarker omvandlas till betesmark. Klimatpåverkan från transporter av kött bidrar bara med några procent av köttets totala klimatpåverkan även om transporten sker från Sydamerika 

Biologisk mångfald: Ökad efterfrågan på kött från Sydamerika leder till att skogs- och buskmarker med mycket hög biologisk mångfald skövlas och omvandlas till betesmark. Detta är mycket allvarligt då dessa marker är bland de artrikaste i världen. Därför får kött från Sydamerika stort rött ljus. 

Kemiska bekämpningsmedel: I Brasilien betar djuren ute året om och användningen av kemiska bekämpningsmedel på betesmarkerna är sannolikt låg (data saknas). Betesmarkerna i Brasilien har dock anlagts på marker där den naturliga floran med hjälp av bekämpningsmedel ersatts med högproducerande gräsarter. På andra platser i Sydamerika och även i mindre omfattning i Brasilien slutgöds djuren i så kallade "feed-lots", trånga fållor där de ges kraftfoder för att växa snabbt. I sådana system blir användningen högre. 

Djurskydd och bete:  Nötdjuren i Sydamerika lever ett fritt liv med bete utomhus hela året (Sydamerika). Djur som går ute på stora ytor riskerar dock sämre tillsyn och kan få dras med skador och sjukdomar längre än djur som står i stall eller går på mer begränsade betesmarker. Djuren i Sydamerika skyddas inte av lika sträng djurskyddslagstiftning som i Sverige. Tjurarna kan t.ex. kastreras utan bedövning. I Brasilien och Argentina finns lagar kring slakt som är strängare än i EU. Slakt utan bedövning är inte tillåtet. Därför blir det gult ljus för det sydamerikanska köttet där djuren betar hela året.

Se där. Det är alltså inte alls ett miljöbättre alternativ än svenskt kött, och och framförallt inte bättre än svenskt kravmärkt kött. Det är på så många olika sätt miljöförkastligt. Och med det menar jag inte att hänga ut min vän som är väldigt insatt och miljömedveten, utan bara påvisa att det är så himla svårt att se hela bilden och produktionens miljöproblem.

Jag önskar verkligen att alla jag känner skulle ge köttguiden minst en halvtimmes surfning för att få större förståelse för hur produktionen av kött faktiskt ser ut i Sverige och världen idag. Att den är långt ifrån Bregottfabrikens ystra och välkammade kossor som skuttar i prästkragsbeklädda hagar. Om man ger köttguiden sin uppmärksamhet kommer det blir svårare att sträcka sig efter den billiga danska fläskfilén eller de importerade kycklingarna. Låt oss inte blunda för denna annars så dolda verklighet!

Favorit som sommarrepris: Rastlösheten över att se tiden rinna oss ur händerna

Oftare och oftare numer känner jag mig stressad över faktumet att tiden rinner mänskligheten ur händerna. Vi står och stampar och vet egentligen vilken väg vi bör ta för att komma allra längst i vårt mänskliga evolutionära lopp. För om vi ska komma längst rent överlevnadsmässigt bör vi hoppa på och genomföra en hel del stora grejer på global och lokal nivå. Det innebär att rumstera om och ändra tankesättet och samhället i grunden. Att bygga på andra saker än kliva-över-lik-vinster till vissa rika grupper. För den här köttskandalen som fortfarande skapar rubriker är ju bara ett symptom på en större samhällelig sjukdom. Självklart kommer det att fuskas med matprodukter om marknaden kräver allt billigare livsmedel. För det är ogörligt att ta fram en reko lasagne på vettiga råvaror om den ska kosta under 30 spänn. Man har bantat produktionsledet ända tills det inte går längre. Då fuskar man, blandar i billigare råvaror för att folk ändå inte kan avgöra skillnaden. Därför består korv mer och mer av ströbröd och E-kryddor. Därför består hamburgare av hjärta och blod.

Att ändra samhällets grundstoder har gjorts förr, men känns nästan omöjligt i vårt nedärvda begränsade korta långtidsminne. Det är lite som att det som inte skett under ens egen levnadstid upplevs aldrig ha hänt. Men tänk hur omvälvande det måste ha varit för människorna när man gick från bilden av världen som rund och inte platt. Det är inte en lätt sak att smälta och det kommer att ta tid. Vissa kommer att hoppa på det nya tankesättet tidigt och vissa kommer krampaktigt hålla kvar vid det gamla så länge som möjligt (förmodligen är de de som tjänade mest på den samhällssynen). Omställningsrörelsen i Sverige börjar växa och sprida sig mer och mer, och det har dykt upp ett par reportage och personporträtt i media som speglar dem som börjat tänka om. Det som är viktigt är att det är en politiskt obunden rörelse, med folk från alla olika partifärger som insett att den här miljöfrågan är mer än en fråga i mängden av andra frågor.  Det är inte den som ska anpassas till rådande samhällsklimat och få lagom stor plats, utan det är samhället som ska anpassas efter jordens ändliga resurser.

För att dra mitt strå till stacken och bidra till att vi tar några kliv i rätt riktning vill jag sprida de tre filmer jag sett den senaste tiden som handlar om just detta. Att tänka om. Gör om och göra rätt. Jag hoppas att alla vill ge dem av sin tid. Passa på under sommarlovet och utbilda er. Koka kaffe och tryck på play. Det är det bästa jag gjort i år. För jag har fått en målbild om var jag vill att vi ska vara om 10 år, vad mitt engagemang strävar mot. Målbilder är A och O för att veta var vi ska. Annars blåser vi runt planlöst och låter andra bestämma var vi hamnar = katastrof. Nu kör vi!

1) En första trigger för mig var den här otroligt spännande dokumentären: Systemfel som hotar världen. Så sjukt mindblowing. Den lyfter på stenar som jag inte vetat eller vågat lyfta på tidigare. Se den. Gör det bara! Den är så lätt att fastna i, så långt ifrån långrandiga skolföreläsningar. Man kanske inte håller med om allt. Men oj.

2) Fick tips att se den här filmen från Gustav. Kanske att Allan Savory stundtals tangerar skolföreläsningen välkända rum, men det här är alltför spännande för att tycka att det blir långtråkigt. Han ifrågasätter vår syn på boskapsuppfödning som klimatbov och menar att rätt hanterat så kan boskapen bidra till att återskapa trasiga ekosystem, Detta då boskapens gödsel tillför marken näring igen, vilket gör att det växer. Och när gräs och buskage grönskar så binder de koldioxid vilket är gött för klimatet. Med talande bilder övertygar han i alla fall mig om att dagens hantering av boskap i USA och Afrika etc går att göra på ett mycket bättre sätt. Vi måste komma ihåg att vi inte bara sabbat klimatet utan också har en hög förlust av biologisk mångfald och att ökenspridningen i världen är ett stort problem även om vi i Norden har svårt att se effekterna.

Allan Savory - Keeping Cattle: cause or cure for climate crisis? from Feasta on Vimeo.



3) Tredje filmen men absolut inte på bronsplats kommer vår svenske miljöforskare Johan Rockströms. The man the myth. Shit alltså, det är först nu jag har insett hans storhet. Helt klart den skarpaste kniven i den svenska miljölådan. Han har ett Ted Talk där har pratar om planetära gränser och hur vi pushar jordens ekosystem från flera håll. Men också att vi är första generationen att på riktigt förstå omfattningen av vårt handlande och därmed är vi också första generationen som kan ändra oss och ändra våra system till hållbara sådana. Grymt sammanfattat (om än i högt tempo), han får vem som helst att förstå att det är allvar.

Den stora frågan bakom alla dessa filmer är alltså: Vill vi springa en generationsstafett med en grön planetär stafettpinne att överlämna till våra barn och barnbarn, eller ska nästa generation få springa sin livs värsta mara utan vätskekontroller eller powerbars i målfållan?

Favorit som sommarrepris: Soffengagemanget och dubbelmoralen

Det finns en del egenskaper hos människor som jag verkligen blir triggad av. Det är när folk blir bedrövade/soffengagerade/lagom-arga över skeenden i världen när de ser en dokumentärfilm, ett nyhetsinslag eller läser något i tidningen. Usch och fy!, vedervärdigt!, trist! och typiskt det här samhället! Må det vara svältkatastrofer, ungdomsmisshandel, miljöbrott eller att Ingvar Kamprads möbler framställs av barnarbetare. Soffegagemanget är vida spritt och infiltrerar säkerligen alla svenska hem större delen av året. Och det är inget fel i det. Om man faktiskt vaknar och försöker förändra problemet.

Ett typexempel från sommaren var när ett par släktingar (vi kan kalla dem Bill och Bull) tittade på den finstämda dokumentären "bondens tid på jorden". Där får man följa en man som brukar sin jord och skog med häst och vagn, slår sina slåtterängar och ystar sin egen ost. Lever nära och i harmoni med naturen.  Man får höra honom berätta om artrikedomen på sina marker, om tystnaden, relationen till sina djur, om eu-regler och bidrag och att han oroade sig överom och i så fall vem som skulle ta vid där hans arbete slutade.

De vackra bilderna och den fina historien får exakt den reaktionen som den strävar efter. Man blir tankfull, sorgsen och engagerad över att fler borde leva som honom. Bill och Bull börjar prata om vilken insats mannen gör, att det storskaliga industriella jordbruket är bedrövligt, EU är styltigt och så vidare. Men det här med att bli tankfull, sorgsen och engagerad utan att se hur ens egna vardagliga val kan påverka mannen i filmens öde, det ger mig en fadd smak i munnen.

Bill och Bull verkar inte se sambandet med bonden och de val de själva gör på Willys varje vecka. Konventionell mjölk och youghurt, ägg från frigående höns inomhus, dansk fläskfilé, billiga havregryn och potatis och alla andra prispressade produkter rätt ner i korgen bara. De kan för allt i världen inte se att deras willyskorg stödjer och hejar på det storskaliga industriella jordbruket. De kan inte se att de själva aktivt bidrar till att mandelblommen dör ut. Att sparvarna i odlingslandskapet minskar kraftigt. De kan inte sätta upp en spegel framför ögonen och se sig själva som bovarna i dramat. Jag skulle vilja veta hur de själva ser på problemet om man bryter ned det. Vem ska se till att bonden får fortsätta bruka sin jord på ett småskaligt ekologiskt sätt? Vem ska se till att mandelblommen och sparvarna återkommer varje år? Vilka anser de är skyldiga att agera?

Direkt efter dokumentären tog nyheterna vid och rapporterade om problemen med skärgårdsnära sommarstugor och dess enskilda avlopp som skapar stora problem för miljö- och hälsoskyddskontoret. Detta nyhetsinslag var som strössel på glassen i mitt redan triggade stadium av irritation och fördömmande. Bill och Bull fortsatte på inslagen bana att skaka på huvudet och fnysa åt sommarstugeägarna som gjorde skärgården övergödd och som spred bakterier och medicinrester i mark och vatten. Jag satt själv osade och bet mig i läppen och mumlade något om att Bill och Bull själva tömt sin dasstunna i ett grävt hål i marken förra året och att Bull bara några timmar tidigare hällt ut penselburken med lacknafta i gräsmattan. Jajjamänsan. Dubbelmoralkakor till kaffet!

Att inte se in egen del i saker som sker, det är något av det värsta miljöbrotten som finns. Det är dessutom så vida spritt att alla kan skjuta ifrån sig och skylla på någon annan. Men världen blir inte vackrare av det.

Det hjälper tyvärr inte alls att sitta och sucka och oja sig i soffan. Det är ingen makthavare som hör dig. Det är ingen som bryr sig. Det är ingenting som förändras av att dina samvetskval väller ut över kvällsfikat. Det gäller faktiskt fortfarande att göra aktiva medvetna val. Varje dag. Inget direkt nytt och revolutionerande, men fortfarande det största du kan göra för att förändra världen.