Det finns en del egenskaper hos människor som jag verkligen blir triggad av. Det är när folk blir bedrövade/soffengagerade/lagom-arga över skeenden i världen när de ser en dokumentärfilm, ett nyhetsinslag eller läser något i tidningen. Usch och fy!, vedervärdigt!, trist! och typiskt det här samhället! Må det vara svältkatastrofer, ungdomsmisshandel, miljöbrott eller att Ingvar Kamprads möbler framställs av barnarbetare. Soffegagemanget är vida spritt och infiltrerar säkerligen alla svenska hem större delen av året. Och det är inget fel i det. Om man faktiskt vaknar och försöker förändra problemet.
Ett typexempel från sommaren var när ett par släktingar (vi kan kalla dem Bill och Bull) tittade på den finstämda dokumentären "bondens tid på jorden". Där får man följa en man som brukar sin jord och skog med häst och vagn, slår sina slåtterängar och ystar sin egen ost. Lever nära och i harmoni med naturen. Man får höra honom berätta om artrikedomen på sina marker, om tystnaden, relationen till sina djur, om eu-regler och bidrag och att han oroade sig överom och i så fall vem som skulle ta vid där hans arbete slutade.
De vackra bilderna och den fina historien får exakt den reaktionen som den strävar efter. Man blir tankfull, sorgsen och engagerad över att fler borde leva som honom. Bill och Bull börjar prata om vilken insats mannen gör, att det storskaliga industriella jordbruket är bedrövligt, EU är styltigt och så vidare. Men det här med att bli tankfull, sorgsen och engagerad utan att se hur ens egna vardagliga val kan påverka mannen i filmens öde, det ger mig en fadd smak i munnen.
Bill och Bull verkar inte se sambandet med bonden och de val de själva gör på Willys varje vecka. Konventionell mjölk och youghurt, ägg från frigående höns inomhus, dansk fläskfilé, billiga havregryn och potatis och alla andra prispressade produkter rätt ner i korgen bara. De kan för allt i världen inte se att deras willyskorg stödjer och hejar på det storskaliga industriella jordbruket. De kan inte se att de själva aktivt bidrar till att mandelblommen dör ut. Att sparvarna i odlingslandskapet minskar kraftigt. De kan inte sätta upp en spegel framför ögonen och se sig själva som bovarna i dramat. Jag skulle vilja veta hur de själva ser på problemet om man bryter ned det. Vem ska se till att bonden får fortsätta bruka sin jord på ett småskaligt ekologiskt sätt? Vem ska se till att mandelblommen och sparvarna återkommer varje år? Vilka anser de är skyldiga att agera?
Direkt efter dokumentären tog nyheterna vid och rapporterade om problemen med skärgårdsnära sommarstugor och dess enskilda avlopp som skapar stora problem för miljö- och hälsoskyddskontoret. Detta nyhetsinslag var som strössel på glassen i mitt redan triggade stadium av irritation och fördömmande. Bill och Bull fortsatte på inslagen bana att skaka på huvudet och fnysa åt sommarstugeägarna som gjorde skärgården övergödd och som spred bakterier och medicinrester i mark och vatten. Jag satt själv osade och bet mig i läppen och mumlade något om att Bill och Bull själva tömt sin dasstunna i ett grävt hål i marken förra året och att Bull bara några timmar tidigare hällt ut penselburken med lacknafta i gräsmattan. Jajjamänsan. Dubbelmoralkakor till kaffet!
Att inte se in egen del i saker som sker, det är något av det värsta miljöbrotten som finns. Det är dessutom så vida spritt att alla kan skjuta ifrån sig och skylla på någon annan. Men världen blir inte vackrare av det.
Det hjälper tyvärr inte alls att sitta och sucka och oja sig i soffan. Det är ingen makthavare som hör dig. Det är ingen som bryr sig. Det är ingenting som förändras av att dina samvetskval väller ut över kvällsfikat. Det gäller faktiskt fortfarande att göra aktiva medvetna val. Varje dag. Inget direkt nytt och revolutionerande, men fortfarande det största du kan göra för att förändra världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar