Favorit som sommarrepris: Tycker du inte om mig nu Anders Borg?

Ikväll har public service visat ett intressant program om att ta fram förstoringsglaset och kritiskt granska vårt samhälle och våga ställa sig frågor om vår egna roll i de större kugghjulens Sverige. Det enda jag har att invända mot var att idéerna inte fick utvecklas ytterligare. Men stillbilder över norrländska skogar ger kanske en viktig möjlighet att beakta det som nyss sades.

Programmet jag såg var UR:s "De obekväma" med Clara Lidström aka. Underbaraclara, som huvudperson.  Hon ifrågasätter arbetslinjen som det enda sättet att bygga ett liv, ett samhälle och ett land på. Varför anses arbetet vara det finaste vi medborgare kan syssla med? Varför ska de som ha ett arbete jobba ihjäl sig och de som inte har det ska gå med hundhuvudet och kallas utsugare? Skulle inte både vi och jordklotet må bättre av att jobba mindre, tjäna mindre och därmed konsumera mindre? Jag gillar tanken. Om vi omfördelar det arbetsuppgifter som faktiskt finns idag borde vinsterna bli stora. Individuellt får vi mer fritid. Vilket innebär mer tid att utforska vilka vi själva är, få syssla med sin hobby mer, hinna träna, läsa böcker, sova ut etc. Vi skulle få mer tid till att ta reda på vilka våra vänner och familjemedlemmar egentligen är? Vad ens eventuella kids tänker på och vi skulle få mer ork att engagera oss i frågor som vi egentligen brinner för men inte hinner eller mäktar med i vardagskarusellen. På samhällelig nivå skulle fler komma i arbete, dvs fler få en inkomst högre än bidragen från staten och dessutom skulle färre hamna i utbrändhet. AF skulle inte behöva hitta på jobb som inte finns för fas 3:are. Och ja. Färre skulle ha råd att flyga till Thailand två gånger om året. Färre skulle kunna köpa den senaste mobilmodellen. Mindre i plånboken absolut, men även mer kvalitetstid. Men är verkligen en tjock bunt sedlar i plånboken vägen till lyckan? Är peka-köpa-ha-konsumtionen det som gör oss lyckliga? Eller är det här pengar-gör-dig-lycklig-ekorrhjulet en självuppfyllande profetia som skapats av ett falskt rykte?

Jag tänker ju att vi nog blir lyckligare av att inte skapa en värld som svämmar över av klimatförändringseffekter? Att våra barn och barnbarn får möjligheten att bygga snögubbar, dricka rent vatten direkt från kranen, slippa se dagliga klimatflyktingkatastrofer på tv, hantera extremt väder. Även om det är svårt att föreställa sig är det ju faktiskt det vi gamblar med i våra handlingar idag.

En sådan här omfördelning känns ju nästan som en utopi för vissa (och en dystopi för andra). Det kommer ju inte att gå smärtfritt i ett land där framgång och status går hand i hand med ägandet och valfriheten över inköp. Där vi identifierar oss och andra genom befattningsbeskrivningar. Och där vi hatar lagstiftning som inskränker de egna friheterna. "I det här landet ska ingen jävel säga åt mig vad jag ska göra eller inte". Men som Clara säger i programmet. Även om det låter svårt att se att ett system som bygger på kortare arbetstid skulle funka som ny arbetslinje så måste vi ju också kunna erkänna att vårt system som vi har idag inte heller fungerar. Vi har skaffat oss både ekonomiska, sociala och ekologiska topplån som vi egentligen inte har råd med. Inte nu och framförallt inte på sikt. Vi belånar vår egen hälsa och våra nästas rörelse- och valfrihet genom vår strävan att tjäna pengar för att nå frihet och välfärd.

Jag tror att det finns andra sätt. Jag hoppas att fler människor vågar se och vill förändra samhällsbygget som det ser ut idag. Även om det känns som orimligt mycket jobb. Vi har ju faktiskt skapat dagens system som ersatte ett äldre. Och det kan vi faktiskt göra igen. För det är ett fallfärdigt hus nu, som inte står upprätt om något sekel. Och nej, det hjälper inte med att byta fönsterfog, ett par glödlampor eller att snickra en ny entré. Vårt samhällshus behöver ett genomgående stambyte som blåser ut alla miljöbelastande system och ersätter med hållbara lösningar och som står på en grund av jämlikhet, jämställdhet och med friska trygga medborgare som boende.

Favorit som sommarrepris: Vems ansvar är det att förändra världen egentligen?

För några år sedan när jag var ung och okuvligt optimistisk hamnade jag i en diskussion på en fest kring miljöfrågor med en kille som var mindre optimistisk/villig att förändra sina livsmönster. Han frågade mig om inte världen redan var körd. Jag skrattade torrt och undrade om han sa så för att slippa anstränga sig och känna dåligt samvete. Sedan sa jag att jag verkligen trodde på konsumtionens kraft att förändra. Att alla inte kan göra allt (även om jag försöker). Jag sa att jag var övertygad om att om alla i Sverige/ Europa/ världen valde ut fem saker att förändra i sitt sätt att leva för att minska sin miljöpåverkan så skulle vi tillsammans kunna göra så stor skillnad att världen inte var körd. Inte på något sätt.

Jag gav killen lite exempel på saker som skulle få sjukt stor påverkan OM ALLA valde att:

1) Bara köpa ekologisk mjölk/fil
2) Bara köpa kravbananer
3) Inte äta tonfisk, torsk och jätteräkor
4) Alltid åka kollektivt
5) Sortera sitt avfall; absolut minst glas, metall, tidningar och plast.
6) Äta mer vegetariskt
7) Köpa mindre nytt, fynda mer secondhand.

Idag kan jag ibland känna en hopplöshet inför hur illa uppbyggt vårt världssamhälle är. Att det är omöjlig att förändra och även om det går rent teoretiskt så har lösningarna kommit försent och vi har dessutom fått med för få personer på det tåget. Det är oljan, pengarna och skräcken att tappa välfärdskapital som står i vägen för förändringen. Businessgubbar som vägrar ändra riktning. Som sitter runt stora runda bord och håller fast i sina fallskämspengar. Eller är det småbarnsförändrar som inte orkar byta riktning? Är det deras inrutade livsmedelsbutiksrunda som gör att vi står kvar och stampar på samma ruta? Vems jävla ansvar är det att förändra världen egentligen?

Jag återkommer ibland till min egna tidigare lösning. Att alla i hela världen valde ut 3-5 saker de absolut inte skulle kompromissa med, där man alltid skulle välja att göra det mest miljövänliga och att man på så sätt räddar världen. Vad kan vi som konsumenter egentligen påverka? Ibland är jag lika optimistisk som då, ibland tar jag rollen som skeptisk festkille. Ytterst sällan känner jag att det är dags att ge upp och strunta i allt.

Jag funderar t.ex. på hur stor inverkan hela Sveriges val att köpa ekobananer verkligen skulle ha. I Sverige är bananen den vanligaste frukten som säljs, by the way. Eftersom jag inte är en matematiker kan jag bara uppskattningsvis gissa att 9 miljoner människors val att enbart köpa och äta kravodlade bananer faktiskt kan ge effekt på bananmarknaden. Tänk dessutom om all passiv konsumtion av bananer på t.ex. dagis, äldreboenden och kontor plötsligt skulle införa krav på att det bara skulle köpas in ekologisk frukt? Jag kan misstänka att den typen av utveckling i Sverige skulle uppmärsammas rätt mycket i global media, kanske lyfts frågan tillslut på EU-nivå och Sveriges initiativ kan då förhoppningsvis även påverka och inspirera andra länder att sluta köpa in kemikaliebesprutad frukt. Förhoppningsvis hinner ekobananproduktionen med i svängarna och har möjlighet att direkt erbjuda de kvantiteter som konsumenterna kräver.

Jo i teorin skulle det säkert fungera. Men sen har vi ju alla avtal, företagssnårigheter och övriga politiska motiv och dolda agendor som gör det svårare att helt låta konsumenternas val bestämma. Det finns en massa barriärer som måste hanteras innan utopin ovan är realiserad. Frågan jag ställer mig är om det över huvudtaget är möjligt. Hur mycket marionetter är vi i de stora kostymernas våld? Kan man lita på vad de säger? Vem ligger bakom deras agendor?

Miljörörelsen har ju alltid det klorblekta pappret som ess i rockärmen när man diskuterar konsumtionsmakt. Detta handlar om att man i Sverige ville ha annat än klorblekt papper eftersom pappersindustrin förgiftade vattendrag och hav. Inom pappersindustrin sa man blankt nej till att det gick att ta fram papper utan att klorbleka det. Allmänheten var oresonlig och fortsatte att kräva icke-klorblekt papper och efter ett år eller så hade industrin lyckats ta fram det som konsumenterna krävt. Det som man tidigare sagt var tekniskt omöjligt! Detta innebär att man inte ska ta ett nej för ett nej. Ett "Nej" kan således betyda "Ja, om det är värt det" . Konsumenterna kunde alltså gå ihop och genom krav och påtryckningar förändra en hel industri. En stor vinst och ett viktigt exempel. Men skulle samma sak fungera i bananbranschen? Har inte samhället förändrats sedan 80talets klor-kampanj? Hur många är villiga att gå ihop för att bilda opinion kring kravbananer?

Jag tror att svårigheten ligger i att världens stora miljöproblem är så omfattande och intrikata att en enkel konsument inte vet var hon ska börja. Om man börjar sätta sig in i lite miljöfrågor översköljs man snart av en tsunami av nya miljöproblem. Man inser snart att allting är ett komplext trasigt nät av tidigare hyffsat fungerande (eko)system. Att fokusera på ekobananens vara eller inte vara känns väldigt lätt som en yttepytte droppe i havet. Dels för att det finns så många andra problem som känns större och dels för att det finns så många andra konsumenter som kan göra något.

En sak är klar. Ingen orkar göra allting. Jag återkommer återigen till att man måste välja sina strider. Få människor orkar slåss för minskad fossilbränsleanvändning, mindre kött på tallrikarna, färre utfiskade fiskar, bekämpande av växthuseffekten, försurning, plastpåseanvändning, övergödning, transporter över hela världen, socialt hållbara förhållanden av mat/teknik/klädproduktion i nord och syd, oljeledningar i naturskyddsområden, giftfria produkter till barn och vuxna etc etc etc. Därför tror jag på något sätt att man får välja sina fokusområden. Om du gillar att cykla och äta giftfri mat så fokusera på det. Gör det helhjärtat och försök påverka din närmsta krets att göra detsamma. Du behöver inte tänka att du också borde jobba för att östersjön ska bli mindre övergödd, eller att skriva påverkansbrev till H&M och Cheap monday om att de ska skärpa sina code-of-conduct-listor. Kostymnissarna i EU och FN kanske får lov att flyga runt jorden om de tar ansvar för att smartare beslut och avtal skrivs som påverkar marknaden och det globala samhället i stort.

Dock, och det här är viktigt, tycker jag att man måste fortsätta att vara öppen för att ta in ny fakta kring problem i världen, dvs att man i ett senare skede är villig att addera fler miljöval i vardagen. Jag har sjukt svårt för de personer som inte vill utvecklas och bredda sina egna horisont. Som är helnöjda med sitt resonemang att "jamen jag källsorterar ju, så då kan jag bränna till 500 m till affärn med min SUV och vräka i mig kött till varje måltid jag intar". Jag började min medvetna konsumtion med att inte äta tonfisk när jag gick i 2:an på gymnasiet. Efter ett år bestämde jag mig för att gå vidare och bara äta vegetariskt i skolmatsalen, men kött hemma. Sen åt jag bara vegetariskt + fisk. Sen började jag leta efter fairtradeprodukter i butiken. Sen kom ekobananerna och skippandet av halvfabrikat. Och så där har jag fortsatt. Jag har tagit det i min takt och hela tiden plussat på min egna Do n' Don't-lista. Rom byggdes inte på en dag heter det ju och det stämmer rätt bra in på en ekomedveten livsstil också. Och liksom Rom är en medveten livsstil aldrig riktigt färdigbyggd det finns alltid små hörn att fila vidare på. Men trots det är det rätt imponerande om man tar ett par steg tillbaka för att beskåda det man lyckats bygga upp.


På frågan om var ansvaret ligger när det gäller att förändra världen, försöker jag nog säga att den ligger på oss alla, men att hela världens alla miljöfrågor inte bör ligga på en enskild individs axlar. Låt oss fördela bördan så att allas våra ryggar kan vara fortsatt starka.

Favorit som sommarrepris: Den andra jordgubbstanken

Ibland skulle jag gärna stänga ner min miljöhjärna ett tag och bara kunna njuta av the moment. Ta semester från medvetenheten. Som till exempel, ni vet, när man sommarhänger i någon park och någon kompis drar fram en ask jordgubbar direkt från torget. Och alla hugger in och åhh:ar sig om hur gott det är och nom nom-njuter. Då sitter jag där och känner att min första tanke är "Åh gott jordgubbar!" snabbt följt av min andra tanke "Åh suck nervgift". Vissa gånger önskar man faktiskt att man bara kan slappna av och sluta scanna av omgivningen hela tiden. Men det är som att det står små informationslappar överallt. Som små kryp som håller i demonstrationsskyltar i jordgubbsasken där det står "Akta nervgift!", "Skölj först för tusan", "Bättre med svenska gubbar". Medvetenheten är bra men i dessa sammanhang gör det ingen skillnad. För jag äter ändå jordgubbarna precis som alla andra. Men med en törn av dåligt samvete och med en tankesnurra över hur många jordgubbar med nervgiftrester som jag stoppat i mig under åren, och en suddig analys på vad det kan göra med min kropp nu idag och om 20 år. Ibland vore det skönt att oventandes kunna njuta av matvaror utan att visuellt se all bakgrundsfakta också. Men det är ju samtidigt det som gör att jag motiveras fortsätta bry mig. För att jag har svårt att just njuta av saker som jag vet sabbar miljön eller min kropp. fast just jordgubbar där det är svårt att hitta något ekologiskt alternativ, där önskar jag att infolapparna slapp dyka upp så jag ostört kunde äta solvarma jordgubbar precis som vem som helst.




Förresten en god nyhet gällande just jordgubbar kom idag. Jordbruksverket har gjort en omfattande undersökning om ursprunget på våra gubbar och kartlagt fusket med svenskmärkningen av jordgubbarna. Det visar sig att 3 av 150 kontrollerade försäljare fuskar med märkningen. Knappt några alls alltså. Det känns iallafall positivt, att man tryggt kan lägga lite extra slantar på svenska jordgubbar som trots allt innehåller färre kemikalierester än andra länders gubbar.

Tillägg: KRAV har sammanställt en guide över var du hittar återförsäljare av ekologiska jordgubbar. Det tråkiga är att det är en ganska skral lista, bara två ställen i hela Stockholms län, och ett enda i Dalarna, respektive Örebro, Värmland, Jämtland etc. Himla deppigt ändå, att så få odlare kör ekogubbar utan besprutning och konstgödsel. Gotland, Skåne och västra götalands län ligger bäst till med fyra odlare/återförsäljare var. Kan vi verkligen inte bättre än så? Men trots allt bra med guiden för de odlare som satsar på eko att få lite bättre spridning och kännedom om sina schyssta jordgubbar.

Längtan och hundratusentankar

Nu är flädersaften tappad på flaskor, palmkålen förvälld och infrusen, sista salladen uppäten, kylskåpet rensat, håret nyklippt, ekologisk solkräm inhandlad och lotten tokvattnad inför semestern som startar imorgon prick kl 17.  Längtan är obeskrivlig, men samtidigt, som alltid, har jag hundratusen tankar snurrandes om måsten och fårinteglömman precis innan jag far iväg på äventyr och lägger jobbet åt sidan för några veckor. Efter någon dag brukar måstena och andra stresstankar ha försvunnit och kvar finns bara den lena sötman av..... tystnad? enkelhet? livet?

Jag har hursomhelst preppat bloggen med några fina gamla favoritinlägg för dig som inte har stämplat ut riktigt ännu, eller för dig som äntligen har tid att läsa inläggen lite mer ordentligt.

Vi ses om några veckor! 

Ta hand om er och era nära. Och medmänniskorna strax bredvid i marginalen. 

Lego sluta lek med Shell!

Jag var ett riktigt litet legoälskande barn när jag var kiddo. Min bror och jag lekte sjörövare, hajattack, riddarturneringar och byggde städer där våra gubbar (och gummor) bodde. Minns ni att det fanns legobitar med Shell-symboler på? Det minns faktiskt jag när jag tänker efter. Och tänker efter är precis vad jag gjorde efter att ha sett den här filmen som Greenpeace tagit fram.

Riktigt obehagligt att Shell har haft som strategi att ladda sitt varumärke med positiv koppling redan på små barn. På mig. På oss. Och det har pågått så länge. Och att Lego samarbetat med ett oljebolag = tjänat så sjukt mycket stålars på denna ruggiga typ av marknadsföring och varumärkestvätt. Fy alltså.

Resume skriver följande om Greenpeace aktion riktad till Lego och deras samarbetspartner Shell:

Miljöorganisationen menar att Lego bör lämna Shell annars riskerar leksaksbolaget att få dålig publicitet på grund av oljejättens satsningar i Arktis.

– Lego har fantastiska sociala och miljömässiga värden och har tagit stora steg för att minska sin miljöpåverkan. Men genom att låta Shell sätta sin logotyp på deras leksaker, hjälper de Shell att legitimera sina riskfyllda oljeborrningar i Arktis, säger Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige.

Greenpeace film har titeln "Everything is NOT awesome" och har tagits fram av byrån Don´t Panic.

Greenpeace har än så länge fått in 250 000 namnteckningar efter att man har kört igång kampanjen "LEGO Save the Arctic, Stop Playing with Shell".

Odla staden

Förra veckan var jag på invigningen av en ny utställning på Naturhistoriska Riksmuseet. En utställning om odling i städer och med en egen grönskande innergård för att visa hur vi kan förvandla tråkiga hårdgjorda ytor till gröna rabatter för matförsörjning.

Är det någonting jag brinner för så är det att tänka smart när vi utvecklar våra städer. Att förbättra tidigare dålig stadsplanering och integrera naturen i staden istället för att skära bort den och stänga den ute. Jag är för en vildare stad där stadens landskapsarkitekter väljer träd och plantor utifrån de ekosystemtjänster de tillför. Som blomstrande sälgar, nyponrosor och fruktträd om våren som ger mat till bin och humlor. Att gamla träd i parker få stå kvar så att ugglor kan bosätta sig ett stenkast från de hippa restaurangerna på Södermalm. I gengäld kommer de käka möss och råttor resten av året och hoa mysigt sent på kvällen. Jag vill se att det på gator med höga halter av luftföroreningar planteras träd som är som mest effektiva på att fånga upp dessa partiklar. Jag vill att varje parklek ska ha ett vinbärssnår eller en hallonhäck för barna att äta av. Då blir det gröna även någonting nyttigt. Och det finns så mycket oanvänd yta i staden som skulle kunna användas på ett bättre sätt för att skapa mervärden till oss innevånare. Yta som legat bortglömd men som på senaste åren nyupptäckts och återkoloniserats, ett bra exempel är Trädgården på spåret.

Att odla är ett roligt och givande sätt att förgröna våra bostadsområden och stadsdelar, oavsett om det är på den egna balkongen, utanför förskolan, på bostadsrättsföreningens innergård eller helt sonika i en tovig slänt i parken som ingen brytt sig om på länge. Att skapa mat och tjusiga blomsterstilleben mitt bland asfalten är väldigt kul men också otroligt viktigt eftersom fler och fler stadsbor sällan tar sig ut till naturen. Något som är både synd och en risk för folkhälsan eftersom forskning visar att en stunds promenad eller stillasittande i en skog eller vid ett vatten tydligt sänker stresshormonerna i kroppen. Och odling har en liknande effekt.

Det är också viktigt att ge barn en tidig koppling till naturen, då undersökningar visat att barn som har en egen relation till djur och natur värnar densamma på ett helt annat sätt än barn som aldrig vistas i den. Så för återväxten av naturvänner och miljöfolk som ska ta över stoppa miljöförstörings-stafettpinnen så behöver grunda för att vi har en ung befolkning som lever nära naturen eller i alla fall är nyfiken på den (eller i alla fall typ vet att den finns och kanske tom vad den hjälper oss med!?). Mitt intresse för natur och miljö startade i förskoleåldern när jag blev fascinerad över att paprikafrön från butikspaprikan kunde go till en stor planta och ge nya (förvisso mindre) paprikor. Det var ju helt fantastiskt. Det är det fortfarande.

Det bubblar verkligen av odlingssug i Stockholm, och de koloniföreningar som finns har plötsligt fyrdubblat sina väntelistor. Men utställningen Odla staden visar att du inte alls behöver en odlingslott för att kunna odla din egen mat. Det räcker lika gott med en pallkrage, eller en kruka eller kanske till och med med gamla mjölktetror. Använd fantasin och TESTA! Utställningen vill ge tips på hur du kan vattna resurssnålt, lära dig vad som är ätbara blommor, hur du kan tänka och vilka växter du kan välja att odla för att till exempel maximera avkastningen per yta. Dessutom finns det också en verkstad för kiddos där de kan vika fina fröpåsar, bygga en egen ampel eller ett humlebo. Jag kan varmt rekommendera ett besök dit om du vill få lite tips och idéer kring vad stadsodling är och hur du lättast kommer igång.

Bra talat!

 

 

 

 

Idag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Jag vill därför passa på att tipsa om detta fantastiska tal av Isabella Lövin. Spot on rörande vad som är viktigt och vad vi väljer att lägga vår energi på. Det är lätt att gå vilse när många andra pekar frenetiskt åt andra håll än det en själv har tänkt att gå. Jag fortsätter att vara imponerad över denna grymt smarta och proffsiga kvinna! Vi behöver fler som hon i svensk politik.