Tussen



Eino Hämäläinen

 Och som om inte allt annat vore nog möter jag på vägen vid båtarna ett pip och två små ögon som tittar på mig. Ett pip till och två små fötter som hoppar närmre. Den lilla tussen mer frusen än jag. Det underkylda regnet droppar än och en rysning löper längs ryggraden. De små nakna fötterna hoppar jämfota ännu ett steg nämre mig. Den blöta fjädertussen tittar på mig orädd men ändå fylld av ängslan. Som att den kände på sig att jag kunde ta den därifrån, från det blöta kalla. Jag kunde ta med den hem till mig, mata den med solrosfrön och äpplen och få den varm och torr igen. Jag kunde leta mask lägga på ett fat och den kunde få äta sig mätt. Tussen kände nog på sig att jag hade en vit fågelbur i sovrummet där den kunde bo under dagarna när ingen var hemma. Fyra ögon som tittade på varandra. Två med beklämdhet och två med förtvivlan. De nakna fötterna börjar springa runt i en stor cirkel, några steg i taget. Sedan stannar den igen och tittar på mig. Jag står som förstelnad. Tre steg emot mig, ett ynkligt pip till. Tankarna snurrar och jag undrar om jag inte kan ringa någon som kan säga åt mig vad jag ska göra. Vem kan jag ringa som inte skulle skratta åt en sådan sak? Tussen är uppenbart för blöt för att kunna klara natten utan att kölden når in under fjäderdräkten. Samtidigt känns det lite naivt att bära hem ett vilt djur och mata den och hålla den i en liten hobbybur. Sånt gör bara småflickor. Sånt gjorde jag när jag var liten. Nu är jag inte liten längre. Nu är jag vuxen och kan ta tuffa men rationella beslut. För vem ska lära den att flyga när den blir stor nog? Och tänk om den inte äter äpplen och frön och dör ändå? Tänk om mamman tittar på oss från björken bredvid? Tänk om jag isåfall tjuvar hennes unge? En sista blick på de två blanka svarta ögonen. En lång blick. Sedan hör jag grus som skrapar mot två gummisulor och ser mina egna fötter ta steg efter steg bort från tussen. Ett sista pip når mina öron innan jag dränker det med musiken från hörlurarna. Långt ifrån övertygad går jag hela vägen hem och ångrar mig mer och mer för varje steg. Är det de där stegen som kallas naturens gång? Nu har mörkret fallit och djupt i mig hör jag att det inte längre kommer några pip från vägen vid båtarna.